Jag är glad att Bio Konstrast är i gång igen. Näst ut var den japanska filmen Efter stormen. Den kom 2016 och är regisserad av Hirokazu Koreeda. Han har regisserat filmer som Still walking, Efter livet och Systrarna. Fortsätt läsa
Hittar du inget på tv? Jag har ett filmtips till dig. Den här gången är det en dokumentär. Det är inte ofta jag kollar på dokumentärer, men det händer. Den här gången blev det Dior & Jag. Filmen kom 2014 och är regisserad av Frédéric Tcheng. Han har även regisserat DianaVreeland: The eye has to travel.
I Dior & Jag får tittaren följa Raf Simons som är ny chefsdesigner för modehuset. Detta är hans första riktigt stora uppdrag. Han är en nytänkare och perfektionist. Vi följer Raf genom hela hans kreationsprocess från skiss till färdig kollektion. Hans första för Dior och modevärldens ögon är dömande. Ångest, stress och prestationsångest är delar av Rafs vardag. Han kör med personalen dygnet runt för att hinna klart med kollektionen. Frågan är hur kommer modevärlden att ta emot hans kreationer?
Dokumentären är välgjord och snygg samtidigt som den är spännande. Tittaren känns som en del av personalen. Det är lätt att känna igen sig i alla Rafs känslor och hans stressade situation. Dokumentären visar hela skaparprocessen och det tycker jag är helt fantastiskt. Tittaren får vara med från början till slut. Jag får se det fantastiska kläderna komma till liv.
Det här är en film för dig som alltid drömt om att ta dig in i de glamourösa salongerna. Sitta på första parkett på en modevisning, samt att tjuvkika in genom dörrarna till ett utav världens mest kända modehus och in i dess hjärta; skaparverkstaden. Jag har alltid velat se hur designers förvandlar ett tygstycke till en häpnadsväckande kreation i en miljö där stress, kreativitet och ångest är vardagsmat. Hur gör man för att klara av pressen som ny chefsdesigner för Dior? Svaret får du genom att titta på Dior & Jag.
Betyg: 4 av 5
Ibland kan man göra riktiga fynd. Det är det som är roligt med att gå på second hand tycker jag. Innan min semester startade var jag till en av de lokala secondhandaffärerna och botaniserade bland böckerna. Mitt mål var ganska enkelt: hitta feelgoodböcker för vuxna som du kan läsa under sommaren. Jag gillar när feelgoodromanerna nästan är på gränsen till så pinsamma att jag knappt vågar läsa klart. Femtio sätt att träffa den rätte verkade uppfylla alla mina kriterier och fick följa med mig hem för endast FEM kronor! What? Litteratur till vrakpris måste det kallas?!
I Femtio sätt att träffa den rätte får tittaren följa Sarah. Hon jobbar som servitris med drömmar om att slå igen som skådespelerska. Hon har inga större framgångar varken i karriären eller i kärlekslivet. Hennes mamma anmäler henne i hemlighet till en dokusåpa där alla är singlar och söker efter den sanna kärleken. Sarah blir upprörd när hon får veta detta och ännu mer upprörd blir hon när hon inte blir utvald till att delta. Efter uppmuntran från omgivningen går hon på speed-dejting och startar en blogg. Hennes mål är att dejta män på femtio olika sätt och därmed bör hon hitta kärleken.
Lucy-Anne Holmes är författaren till denna feelgoodroman. Det är en lättsmält historia med ett enkelt språk och det är ganska lätt att lista ut hur boken ska sluta. Ibland skattade jag rätt ut. I vissa partier kände jag nästa att jag ville lägga in boken i frysen, ni som kollat på serien Vänner vet vad jag pratar om. Dock ville jag lägga in boken där för att det var pinsamt och inte otäckt som Joey tyckte var rätt kriterium för detta agerande.
Jag rekommenderar denna till alla som vill bli underhållna för en stund. Du kommer antagligen inte komma ihåg boken om en vecka eller två. Det är i alla fall vad jag tror. Ibland tycker jag att det är skönt att läsa böcker som bara underhåller. Det behöver inte vara en komplicerad berättelse eller ett målande språk. Det beror alldeles på vad man är ute efter den dagen.
Betyg: 2 av 5
Kvällens filmtips är på en film som för mig fallit mellan stolarna och som är underskattad. Jag vill rekommendera Young adult som kom 2011 med regi av Jason Reitman. Han har tidigare regisserat storfilmer som Juno och Up in the air.
Mavis, Charlize Theron, bor i storstaden och jobbar som spökskrivare till en av de mest populära tonårsserierna genom tiderna. Hon är olycklig och uttråkad. Skrivkrampen hänger över henne och deadlinen kommer allt närmare. När hennes gamla kärlek Buddy mejlar henne om sin dotters ankomst ser Mavis sin chans. Hon åker hem i tron om att vinna tillbaka Buddy och leva lyckliga i alla sina dagar. Den planen var inget mästerverk, men den leder till en oväntad vänskap och ett uppvaknande.
Hon är bitter, ung och på krigsstigen. Det är svårt att inte känna sympati med Mavis. Hon är vilsen och den enda gången hon någonsin varit lycklig var på gymnasiet. Hon kämpar för att få tillbaka känslan. Att hon gör det på ett felaktigt sätt är de flesta överens om.
Charlize Theron är underbar. Att hon tillhör Hollywoods elit råder det ingen tvekan om. Detta är ett drama med svart humor och ett fantastiskt skådespel från flera parter. Hantverket är bra. Med ett snyggt bildberättande och en skicklig dramaturgi håller Jason Reitman mitt intresse vid liv genom hela filmen.
Betyg: 4 av 5
Jag har sett om filmen I taket lyser stjärnorna. Jag ville se om jag tyckte att den var lika bra den andra gången jag såg den. Det var den. Filmen är regisserad av Lisa Siwe och den är baserad på boken med samma namn av Johanna Thydell.
I taket lyser stjärnorna får vi följa den nördiga Jenna, Josefine Mattsson, som har en cancersjuk mamma. Livet är tufft och för att stålsätta sig mot det öde som mamman går till mötes planerar Jenna inför framtiden. De ska åka på semester i Grekland och snorkla. Jenna och hennes mamma tvingas flytta hem till mormor. Under mormor bor skolans populäraste tjej Ullis, Mika Berndtsdotter Ahlén. Hennes mamma är alkoholist och skiter fullständigt i Ullis. En oväntad vänskap växer fram mellan tjejerna och tillsammans blir de starka.
I taket lyser stjärnorna är en fin historia om vänskap och hur den övervinner det mesta. Jag tycker att det är fina skådespelarinsatser. Hantverket är bra. Det är en film som är sorglig och den kommer inte att få dig att må bra.
Detta är en film jag rekommenderar till dig som vill se en bra ungdomsfilm som tar upp viktiga frågor. Bland annat ifrågasätter filmen hur man övervinner sorg och vad som gör dig till en bra förälder?
Betyg: 3 av 5
Jag trodde inte att det skulle bli en uppföljare på Disa, men det blev det. Det var en glad överraskning. Jag hade totalt missat att det skulle bli en trilogi. Den här gången är det Simone som står i centrum. Eftersom jag gillade den första boken fick del två följa med mig hem på en gång. Om du vill läsa vad jag tycker om den första boken kan klicka på Disa.
I Simone får läsaren återigen möta Simone, Disa och Mercedes. Simone faller pladask för den charmige och ömsinte Christopher. Han är inte som andra män. Hon dras in i en kärlekskarusell hon aldrig upplevt förut. Disa och Mercedes är inte lika positiva till Christopher. Sakta men säkert börjar förhållandet att knaka och Christopher byter skepnad. Han går från att vara älskvärd till att bli en övervakande och sjukligt svartsjuk man. Han vill kontrollera Simone i alla hennes val. Är detta verkligen kärlek?
Det var roligt att återvända till denna tjejtrio som gör allt för varandra. Denise Rudberg skriver lättsamt och man flyger genom sidorna. Det är en konst att skriva på det viset och dessutom lyckas hålla intresset vid liv hos läsaren. Självklart ville jag veta hur det skulle gå för Simone.
Jag vill ge Denise Rudberg ett extra plus i kanten för att hon lyfter detta allvarliga ämne. Hon nämner även i sitt slutord att kontroll och svartsjuka har inget med kärlek att göra även om det porträtteras både på film och i böcker.
Det här en trilogi för dig som vill läsa en feelgood-serie som får dig att skratta, bli förbannad och kanske lite lycklig. Den väcker i alla fall massor av känslor och det i mina ögon gör det till en bra serie. Jag rekommenderar att du läser böckerna i ordning även fast de är fristående berättelser flätas de samman i en kronologisk ordning.
Jag längtar redan till den sista boken. Av egoistiska själ hoppas jag att den kommer snart med tanke på hur Simone slutande!
Betyg: 3 av 5
Äntligen är det fint väder ute. Det är varmt och ljust. Det gör att det är svårt att sätta sig i soffan och titta på teve, man vill bara vara ute och njuta. Jag har ett filmtips till er som vill sitta i soffan och mysa. Jag har äntligen sett Moonlight. Den har stått på min ”Att se lista” ett tag. Moonlight gick upp på biograferna i februari i år. Regin står Barry Jenkins för. Filmen har belönats med flertalet priser bland annat vann den en Oscar för bästa film.
I Moonlight får vi följa Chiron som från barnsben försöker lista ut vem han är. Little som han även kallas för kommer från ett trasigt hem med en mamma som knarkar. Hon bryr sig bara om honom när hon känner för det. För det mesta är han i vägen och hon är inte sen med att tala om det. Konstant matas han med information om hur värdelös han är. Little lär känna knarklangaren Juan, Mahershala Ali, som öppnar sitt hem för honom. Juan känner igen sig i Little och försöker att ge honom en chans i livet och ett tryggt hem att komma till. Chiron har svårt att acceptera att Juan dog. Teresa, Janelle Monáe, Juans flickvän släpper inte taget om Chiron. Hon ser sig själv som hans extra mamma. Chiron vet fortfarande inte vem han är och grubblar över de stora frågorna. Han är konstant mobbad och dagligen åker han på stryk. Efter ett sexuellt möte med sin bästa vän förändras allt. Black funderar fortfarande över vem han egentligen är, men han är inte rädd längre. Ingen vågar ge sig på honom. Den gode vännen hör av sig och Black vet inte hur han ska göra. Som tur är finns Teresa vid hans sida som kan ledsaga honom genom livet.
Moonlight är uppbyggt på ett klassiskt dramaturgiskt vis. Ett drama i tre akter, precis som en teaterpjäs. Den röda tråden som binder ihop akterna är berättelsen om Little, Chiron och Black. Tittaren får följa Chiron genom livet. De tre akterna är i sig en komprimerad berättelse av hans barndom, ungdom och vuxenliv. Det är tre olika personligheter i samma kropp. De tre akterna har tre olika namn, vilket liknas vid hans mognad i livet och vem han är vid det tillfället.
Det är en gripande historia om ett trasigt barn som växer upp till att bli en man som är ganska trygg i sig själv. Jag gillar hantverket i filmen. Det är snyggt gjort med de tre tydliga indelningarna av filmen. Det finns inga ”flashback”, vilket är ovanligt. Här får tittaren veta vad som har skett med de olika karaktärerna genom dialogen. Det gör filmen realistisk, ett extra plus för det i min bok.
Ni som inte sett filmen än. Se den!
Betyg: 4 av 5
Nu är veckans första dag avklarad och det känns bra. Jag tycker att det är dags för ett boktips igen. Det är inte ofta jag läser serieromaner, men det händer. Den här gången tänkte jag tipsa om Tre skuggor som är skriven och illustrerad av Cyril Pedrosa. 2013 gavs den ut i Sverige.
I Tre skuggor får vi följa Lise och Louis som lever med sin son Joachim i en stuga ute på landet. De lever skyddade från resten av samhället. Livet är lugnt och tryggt tills en dag när Joachim inte kan sova och ser att det står tre skuggor i skogen en bit bort från huset. För varje dag som går kommer skuggorna allt närmare. Familjen blir räddare och räddare för att de vet inte vad skuggorna vill. Rädslan för ovissheten vinner och Louis tar Joachim med sig och flyr från huset i hopp om att skuggorna ska lämna de i fred. Skuggorna följer efter. Vad vill de?
Tre skuggor är en fin historia om livet och dess utmaningar. När jag väl kom till slutet av boken förstod jag hur det låg till. Med fina illustrationer och påhittighet har Cyril Pedrosa förmedlat en historia som talar till läsaren. Gå till ditt närmaste bibliotek och låna denna serieroman som berättar om livet och dess motgångar.
Betyg: 3 av 5
Jag kollade tv-tablån i dag och inget lockade mig i alla fall. Känner du likadant? Har du inte kommit på något du vill se? Jag har ett filmtips till dig. Förra året kom 10 Cloverfield lane som är regisserad av Dan Trachtenberg. Det har tagit mig ett tag att se denna film. Det är en thriller med inslag av sci-fi och det är inte en av mina favorit genrer. Eftersom jag gillar Mary Elizabeth Winstead ville jag se hur hon tog sig an denna roll.
Michelle, Mary Elizabeth Winstead, vaknar upp på en madrass i en bunker fastkedjad i ett rör. Hennes ben värker och minns inte hur hon kom dit. Howard, John Goodman, hävdar att han räddat henne från en kemisk attack. Hon tror inte på honom och gör allt för att rymma. Efter ett par rymningsförsök inser hon att han har rätt. Någon form av attack har skett. Trion försöker att leva ett normalt liv i bunkern, något som visar sig vara en utmaning. Michelle och Emmett, John Gallager Jr, får reda på att Howard ljuger om det mesta. Nu måste de överlista Howard för att överleva.
10 Cloverfield lane är skrämmande på flera plan. Dels spelar filmen på ovissheten och på klaustrofobi-känslan, som de flesta av oss någon gång har upplevt. Ovissheten visas i filmen i form av att man hör skarpa ljud utanför, men man kan inte på något vis ta reda på vad ljuden tillhör. Det finns ett fönster och det är på dörren som går till friheten. I det här fallet är friheten en ridå eftersom luften är giftig. Med andra ord finns friheten och säkerheten i en bunker förlagd under jord, ironiskt kan tyckas. Klaustrofobin gör sig påmind genom att tre personer ska samsas på en liten yta och det finns ingenstans att ta vägen om man vill vara ifred.
Detta är en film jag rekommenderar till er som vill se en annorlunda thriller. Skådespelet från John Goodman är riktigt bra. Han är skrämmande och övertygande på en och samma gång. Jag lurades till att sympatisera med honom och det brukar vara ett bra tecken på att filmen är helt ok. Det är snyggt filmat nere i bunkern. Det är en tajt bildruta och det gör att man upplever att det är trångt. Det är nästan så att klaustrofobin kommer krypandes. Ha popcornen redo och sätt dig till rätta i soffan. 10 Cloverfield lane är sevärd.
Betyg: 4 av 5
I går var det dags för bio igen. På bioschemat stod Skönheten och Odjuret. Det är inte första gången som denna saga filmatiseras och det är säkert inte den sista gången heller. Bill Condon är regissören som väckt sagan till liv igen. Den här gången fick Emma Watson axla rollen som Belle. Något hon gjorde med bravur. Jag hade ingen aning om att Emma var så duktig på att sjunga. Det var en glad överraskning.
Det är väl få som inte vet hur sagan går, men för dig som inte vet kommer här några rader.
I ett slott bor en fåfäng prins. En dag knackar en gammal kvinna på hans dörr för hon vill söka skydd från ovädret. Som betalning för prinsens gästfrihet ska han få en ros. Prinsen skrattar åt kvinnan och förvisar henne eftersom hon är ful. Hon ber honom att tänka om och berättar att skönheten inte sitter på ytan. Han förvisar henne igen. Den gamla damen förvandlas till en ung vacker kvinna. Prinsen ångrar sitt beslut, men det är försent. Häxan lär honom en läxa och förvandlar honom till ett odjur. Rosen blir magisk. Odjuret har på sig till sista kronbladet har fallit att hitta kärleken. Annars förblir han ett odjur.
Skönheten och Odjuret följer den tecknade filmen nästan till punkt och pricka. Det syns att det är en storbudgetfilm. Mycket pengar har lagts på att få till de animerade scenerna så snyggt som möjligt. Tekniken är väl använd och jag förundras över hur något kan se magiskt ut med Emma som agerar mot ett animerat klädskåp. Hon gör det bra och hantverket är superb. Jag tycker att den här versionen är lika bra som den animerade. Det enda jag stör mig på är valet av skådespelare till Gaston. Men man kan inte få allt här i världen.
Filmen gör sig fint på den stora duken. Varenda bildruta upplevs som magisk och det är en fröjd att sitta och ta del av Skönheten och Odjuret. Nu har kanske Emma Watson tvättat bort Hermione-stämpeln och blivit Belle med hela världen i stället.
Betyg: 4 av 5
Zidsel 