Kan man rädda någon annan när man själv inte vill bli räddad?

Recension av Deadpool 2

I helgen var det dags för bio igen och den här gången blev det Deadpool 2. Det var med taggade känslor som jag steg in i salongen och slog mig ner. Som jag har längtat på att tvåan ska gå upp på vita duken. Även den andra filmen är producerad och skriven av Ryan Reynolds. Han har skrivit Deadpool 2 tillsammans med Rhett Reese och Paul Wernick. Radarparet Reese och Wernick har bland annat skrivit filmerna Zombieland och Deadpool. Filmen är regisserad av David Leitch som även har regisserat filmen Atomic blonde, som du kan läsa mina tankar om här. Om du behöver uppdatera ditt minne om vad den första Deadpool-filmen handlade om kan du läsa det här. Fortsätt läsa

Krigare hotar mänsklighetens fortsatta existens

Recension av Avengers: Infinity war

I helgen var det dags igen för bio igen. På agendan stod den senaste i raden av superhjältefilmer Avengers: Infinity war. Den är regisserad av Anthony Russo och Joe Russo. Bröderna har även regisserat filmer som Captain America: civil war, Captain America: the return of the first avenger och Du, jag och Dupree. Fortsätt läsa

Monsterdjur hotar mänskligheten

Recension av Rampage; Big meets bigger

I helgen var det dags för bio igen och den här gången blev det Rampage: Big meets bigger. Den är regisserad av Brad Peyton. Han har även regisserat San Andreas, Journey to the mysterious island och Incarnate. Fortsätt läsa

När fantasin kommer till liv

Recension av Jumanji

Jag tänkte att det var dags att se om en klassiker. Detta endast för att nyversionen av filmen går på bio. Det är Jumanji jag tänker på. Det är kul när gamla filmer får nytt liv, om det blir bra det vill säga. Det har gått 22 år mellan filmerna och det filmerna verkar ha gemensamt enligt trailern är att det är fortfarande ett konstigt äventyrsspel i huvudrollen och deltagarna tas med på udda upptåg. För dig som inte har sett den första Jumanji kommer här några rader om den.

Judy, Kirsten Dunst, och hennes bror Peter, Bradley Pierce, flyttar in med sin faster i ett gigantiskt hem som har tillhört familjen Parrish. Olyckan vilar över huset. Sonen Alan, Robin Williams, försvann som liten och enligt ryktena i staden styckade pappan sin son och gömde alla kroppsdelarna i huset. Sarah, Bonnie Hunt, är den enda som vet sanningen om vad som hände med Alan den ödesdigra natten. Tyvärr är det ingen som tror på hennes berättelse om att Alan sögs in i ett spel och försvann. Judy och Peter hittar spelet som Sarah och Alan aldrig avslutade. Barnen gör misstaget och kastar tärningarna och äventyret är ett faktum. Kan de hitta Alan och rädda honom från hans öde?

Jumanji kom 1995 och Joe Johnston är regissören till denna storfilm. På sitt cv har han filmer som Captain America: The first avenger, The Wolfman och Honey, I shrunk the kids. Jumanji var inte lika kul som jag kom ihåg den, men den var helt klart lika bra. Jag kom ihåg filmen som en äventyrskomedi, men nu klassar jag den mer som en äventyrsfilm. Robin Williams är den som gör att filmen håller den klass den gör. Kirsten Dunst spelar Judy, detta hade jag glömt bort. Det var kul att se henne som liten. Hon höll redan då en bra nivå på sitt skådespel.

Jumanjis specialeffekter är helt ok med tanke på när filmen kom. Jag minns att jag tyckte att krokodilscenen var läskig, men nu var den inte alls lika skrämmande. Det beror antagligen på specialeffekterna. Filmen är full av galna upptåg som håller spänningen vid liv och tittaren på alerten. Jag kan sakna filmer med lite taskiga specialeffekter. Det finns en viss charm med sådana filmer.

En sak som fortfarande fascinerar mig med filmen är att jag har samma känsla nu som när jag såg klart den 1995. Jag vill ha ett Jumanji-spel. Det är fantastiskt att det kan gå lång tid mellan gångerna när man ser om en film och den framkallar ändå samma känsla. Jag rekommenderar Jumanji till dig som vill ta en nostalgitripp och till er andra som inte har sett den än: Ni har missat en av 90-talets mest äventyrslystna filmer.

Betyg: 3 av 5

Julen får ett nytt utseende

20171223_121530

Recension av A nightmare before christmas

I dag är det dan före dopparedagen. Jag har som tradition att alltid titta på Tim Burtons A nightmare before christmas från 1993. Filmen är producerad och skriven av Tim Burton, denna gigant inom filmindustrin. Listan med hans filmer kan göras lång. Några exempel på filmprojekt som han har tagit sig an är Beetlejucie, Big eyes och Alice in Wonderland. Henry Selick är regissören till A nightmare before christmas. Han har bland annat regisserat Coraline, Moongirl och Monkeybone.

I A nightmare before christmas möter vi Jack. Han är Pumpakungen som upptäcker att det finns andra högtider än Halloween. Hans nyfikenhet leder honom till Julstaden. Han blir genast glad och vill lära sig allt om denna tillställning. Jack blir inspirerad och han bestämmer att Halloween Town ska även stå för julen i år. Jultomten kidnappas och spöklika julklappar tillverkas. Julen får ett helt nytt utseende. Till allas belåtenhet eller?

A nightmare before christmas är en dockanimerad film med stop motion-teknik. Den är helt fantastiskt gjord. Det märks att det ligger ett gediget hantverk bakom filmen. Arbetet med filmen började redan 1991 och 120 personer jobbade med projektet. 227 dockor tillverkades för att representera alla karaktärerna. Till Jack tillverkades 400 huvuden med olika uttryck. Det är när jag får reda på sådana saker som jag förstår hur mycket jobb som ligger bakom filmen. Det är imponerande.

Det finns vissa filmer som det knapp går att ge beröm, för att det finns helt enkelt inte ord som passar eller lever upp till filmens kapacitet. A nightmare before christmas är verkligen en sådan film. Det är en av mina absoluta favoritfilmer och jag kan inte ge den nog med beröm. Du som inte har sett den har missat en utav filmhistoriens bästa animerade filmer och du som har sett den: Se om den, den är verkligen värd det.

Betyg: 5 av 5

Jobbet som aldrig tar slut

Recension av R.I.P.D

Jag har sprungit på ännu ett rea-fynd eller vad jag ska kalla filmen. I alla fall… jag hittade R.I.P.D i rea-lådan och jag tänkte att denna kan få följa med hem. Enbart för att Ryan Reynolds var med på framsida. Han är klockren när han får en bra roll vill säga. Med andra ord tog jag en chansning. Regin i denna actionkomedin står Robert Schwentke för och filmen kom 2013. Han har bland annat regisserat Red, Insurgent och Allegiant.

20171203_131432Nick, Ryan Reynolds, är en korrupt snut som blir skjuten av sin partner. Nick rekryteras av R.I.P.D, som är polisstyrkan i himlen. Hans nya partner är den gammal cowboyen Roy, Jeff Bridges. Roy tar motvilligt emot sin nya partner och Nick kastas rätt ut i striden på jorden. R.I.P.D:s uppdrag är att ta hand om monster som springer runt på jorden. Snart är de indragna i en strid som kan vända hela universum upp och ner.

Mina förväntningar på filmen var rätt låga måste jag säga. Jag vet inte om det var tur eller inte. I alla fall resulterade det i att jag gillade filmen. Det är en typiskt actionkomedi med vassa repliker, en ganska spännande och lite underhållande historia.

Ryan Reynolds tar sig an sin roll ganska bra. Han är rolig och skådespelet går inte att klaga på. Jag tycker att Deadpool har lyft Reynolds karriär eller så är det bara jag som har ändrat åsikt om hans skådespelartalang. Jeff Bridges spelar Roy riktigt bra. Han är en surgubbe och ensamvarg. Bridges är trovärdig i sin roll och det är nästan att jag tror att han har varit cowboy i sitt tidigare liv. Bridges tar in typiska karaktärsdrag för en cowboy och det gör att hans roll är lite schablonartad, men det gör inget. Det är också det som gör filmen ganska kul.

R.I.P.D håller en helt ok kvalité. Det är inget mästerverk och den kommer säkert inte att skriva in sig i filmens ”Hall of fame”. Den är underhållande för stunden och den duger verkligen till att se både en och två gånger. Ett eller ett par skratt bjuder den nog upp till ska du se. Det är i alla fall mycket action i filmen och en del humor.

Jag rekommenderar filmen till dig som vill bli underhållen av en skruvad film med undergångstema. Där rätt och fel är avgörande för ödet och där poliserna konstant försöker röra sig i gråzonen.

Betyg: 3 av 5

Galen gud hotar jorden

Recension av Justice League

Nu har jag sett den senaste superhjältefilmen. Den här gången var det dags för en sammandrabbning mellan några superhjältar och deras gemensamma fiende. Med andra ord var jag och såg Justice League. Den är regisserad av Zack Snyder. Han  har även regisserat filmer som Batman v Superman, Man of steel, Watchmen och Sucker punch.

20171117_210803Superman är död och världen men framför allt Metropolis sörjer hans bortgång. Människorna har tappat hoppet. Den onda och galna guden Steppenwolf ser sin chans att ta över jorden. Hans plan är att lägga jorden under mörkrets och rädslans hand. Batman inser sin begränsning och måste ha med fler superhjältar i hans team om han ska kunna rädda världen.

Håller detta hela vägen? Nej, det tycker jag inte. Jag irriterar mig på att Superman ser ut som en Ken-docka. Välkammat hår och inte en enda svettpärla i ansiktet trots att han slås mot en gud! Det känns lite löjligt. Jag fattar att detta är superhjältar och de klarar av vad som helst och det är orealistiskt redan i starten, men måste han se så perfekt ut hela tiden? Det fanns en scen där Batman visar sina blåmärken på ryggen och hans axel har också hoppat ur led. Här visas det tydligt att han inte har några som helst superkrafter. Det är också enda gången under filmen när det är någorlunda realistiskt.

Jag vill förföras av de häftiga stuntsen och snygga 3D animationen. Det är det som är det bästa med superhjältefilmer, skaparna kan dra på för det förväntas från publiken och vi gillar det. Levererade filmen allt detta? Nej,  det gjorde den inte. Hoppa över att se filmen i 3D. Jag tycker att det var lamt. Filmen är säker bättre i 2D, det skulle inte förvåna mig. Visst fanns det snygga stunts.  Bland annat när Wonder woman slogs. Det var många scener där man nästa ser att det byts bildruta för att det går så pass sakta i bildberättandet.

Skämten gick inte heller hem. De kändes magplacerade och tråkiga på något vis. The Flash, Ezra Miller, var den som stod för de flesta skämten. Han gjorde en svag insats i mina ögon. Jag tror allt detta i grund och botten beror på ett taskigt manus. Synd att det kastas bort på detta vis. Jag har alltid funderat över varför Marvel ligger hästlängder före DC comics. Min tes är att det beror på två saker: 1) Marvel har bättre superhjältar och 2) De har Stan Lee. Jag tror att Stans Lees kontrollbehov är till Marvels fördel. Filmerna blir alltid bättre rent tekniskt och med en bättre grundhistoria.

Justice League får ändå  en trea och det är på grund av Gal Gardot. Hon är den som bär hela filmen. Hon lyfter inte sina kollegor utan det är hon som lyser starkast med sina skådespelarkunskaper. Jag fattar inte varför de fixar till Ben Afflecks röst när han är Batman? Jag förstår att de ska få han att framstå som mer mystisk och farlig eller något i den stilen. Jag tycker mest han låter som att han är bajsnödig.

Zack Snyder är inte min favoritregissör och det kan vara en av anledningarna till att Justice League inte riktigt tar sig in i mitt hjärta som älskar superhjältefilmer.

Betyg: 3 av 5

När helvetet brakar löst

Recension av Thor Ragnarök

I går var det dags att ta sig an nästa superhjältefilm och den här gången blev det Thor Ragnarök. Jag måste erkänna att jag inte har sett tvåan än. Det beror helt enkelt på att jag tyckte att ettan var lite b. Med andra ord hade jag väldigt låga förväntningar på trean. Den tredje filmen om Thor är regisserad av Taika Waititi. Han har även regisserat Boy, serien Super city och en del videospel.

�

Detta äventyr börjar med att Thor, Chris Hemsworth, är fångad av eldjätten Surtur. Thor går vinnande ur den heta striden och återvänder hem. Han möter ett förändrat Asgård. Loki, Tom Hiddleston, har makten och Oden är borta. Thor inser att han måste ta makten för att återställa ordningen i Asgård något som inte visar sig vara helt enkelt. Fienderna Loki och Thor måste samarbeta för att övermanna deras tuffaste fiende Hela, Cate Blanchett. Hon är deras syster och hon är dödsrikets gudinna. En fruktad krigare som en gång tillsammans med Oden erövrat de nio världarna.

I Thor Ragnarök är det full action från första scen till sista. Till skillnad mot den första filmen har skaparna satsat på de komiska inslagen. Det är många punsch lines och ibland är det situationerna som är roliga. Jag gillar den tredje filmen så pass mycket att jag ska se del två ikväll.

Manusskaparna Eric Pearson och Craig Kyle har ändrat lite i vem Hela är. Enligt nordisk mytologi är hon dotter till Loke och i filmen är hon Odens först födda. Det är väl för att krydda till berättelsen lite antar jag.

Jag såg Thor Ragnarök i 3D. Ni som följt mig ett tag vet att jag inte är en 3D-fantast. Jag måste erkänna att filmen gjorde sig väldigt bra i 3D. Det är nästan ett konstant djup i filmen. Det hör inte till vanligheterna tycker jag. Det var många snygga effekter i filmen rakt igenom. Jag hade nog önskat lite mer effekter vid flygscenerna, men jag var mer än nöjd när jag gick från bion. Detta är helt klart en biofilm.

Mest imponerad är jag av Tessa Thompson. Hon har kommit en bra bit från Veronica Mars där jag såg henne först. Den första filmen jag såg med henne var Make it happen, en dansfilm, där hon gjorde en helt ok skådespelarinsats. I Thor Ragnarök har hon helt klart fått en bättre roll som den stentuffa soldaten Valkyrie. I rollen som Valkyrie slåss hon mycket och är en tuff brud med ett hjältehjärta. Hon har en hyfsat stor roll. Cate Blanchett är som vanligt helt lysande. Hon tar över filmen mer eller mindre och det gör absolut ingenting. I och för sig hade jag inte förväntat mig något annat från denna storspelande kvinna som aldrig verkar ha en dålig dag på jobbet.

För oss Marvel-fantaster som håller oss kvar efter att alla eftertexterna har rullat klart bjöds det på två extra scener. För er som inte vet vad ni vill se på er ikväll ta er till närmsta biograf och följ med på ett spektakulärt äventyr med galna gudar i huvudrollen och serievärldens monster/hjälte som medhjälpare. Jag syftar på Hulken! Bered dig på ett hissnade äventyr som tar dig till nya planeter och det går i rasande fart. Spänn fast dig i fåtöljen och ha popcornen redo för nu drar vi till en främmande planet eller?

Betyg: 4 av 5

Våga tro på dig själv

Recension av Vaiana

Som ni märker har det varit lite dåligt med bloggandet den senaste tiden. Anledningen är enkel. Jag har helt enkelt tappat inspirationen. Jag ska försöka hitta tillbaka till den igen och det kanske blir färre inlägg i vecka framöver, för att sänka pressen på mig själv. Nog om detta och till kvällens recension.

Jag tycker att det lika kul varje gång som Disney gör en film med en stark kvinnokaraktär i huvudrollen. Vaiana kom förra året och jag är en av dem i världen som inte såg den på bio. Filmen är regisserad av radarparet Ron Clements och John Musker. De har bland annat regisserat Prinsessan och grodan, Aladdin och Lilla sjöjungfrun tillsammans.

20170828_202012Vaiana är hövdingens dotter och hon är i träning för att ta över tronen. I hennes hjärta finns en helt annan dröm. Hon vill ut och segla på det mäktiga havet, något som är förbjudet. En dag finns det ingen fisk längre och skördarna börjar bli dåliga. Långsamt dör deras ö. Vaiana inser att hon måste göra något radikalt för att rädda ön och sina vänner. Hon ger sig ut på havet och möter halvguden Maui. Hon ska få honom att rätta till ett misstag som han gjorde för många år sedan och retade upp den mäktiga gudinnan.

Jag gillar budskapet med filmen att man ska våga tro på sig själv och att vi ska vara rädda om naturen. Det är bra att det kommer fler Disneyfilmer med starka kvinnliga hjältar i.

Jag tycker att filmen är snyggt gjord och manuset är helt ok. Jag hade låga förväntningar på filmen och det var ett smart drag. Jag är inte lika imponerad som alla andra av filmen. Jag tyckte att den var en typisk Disneyfilm. Jag visste hur den skulle sluta och vad som skulle ske. Det går att argumentera att det är tryggt att det är på det viset, tittaren får det som väntas utav filmen. Det är sant, men är det inte på tiden att Disney bryter sitt traditionella sätt att göra film på?

Jag tycker att Disney är lite enformiga i sina filmers uppbyggnad. Det är det klassiska tre akts tänket med en oväntad vändning som bygger upp för slutet där mannen är en självklar hjälte. Det jag stör mig på är att Vaiana kommer i skymundan när det gäller kampen mot ärkefienden. Det är den manliga halvguden som ska bestämma hur striden ska gå till. Han har fel i sin taktik och erkänner inte det. Hon framstår som den som gjort bort sig och får be om ursäkt. Hon ifrågasätter sina val och hela sin existens. Han bara drar. Sedan kommer han självklart tillbaka för att rädda henne från monstret. En aning klichéartat.

Ska det fortsätta på detta vis kommer jag inte titta på några fler Disneyfilmer. Det får bli Pixar istället och jag vet att Disney äger Pixar och därmed blir mitt uttalande lite motsägelsefullt. Jag tycker bara att det finns ett annat tänkt i Pixarstudion.

Betyg: 3 av 5

Väcka någon till liv igen är väl inga problem?

Recension av Adéle and the secret of the mummy

Jag har gjort ytterligare ett fynd. På min lokala mataffär säljer de ut hyrfilmer för endast fem kronor! Det är helt klart värt att chansa om man är lite tveksam över om filmen är bra eller inte. Fem kronor kan jag helt klart kasta i sjön om det visar sig att filmen är dålig.

Mitt inköp denna gång blev filmen Adéle and the secret of the mummy. Den är regisserad av Luc Besson som är en utav mina favoritregissörer. Denna film kom 2010 och den har smugit under min filmradar.

20170809_213028I Adéle and the secret of the mummy får tittaren lära känna den orädda Adéle. Hon är en författare och journalist som tar sig an den ena farliga utmaningen efter den andra. Hon är på jakt efter en mumie som hon med hjälp av en galen vetenskapsman ska väcka till liv. Denna farao vet nämligen hur man kan väcka döda. Adéles syster råkade ut för en tragisk olycka och Adéle tänker göra allt för att få tillbaka sin syster.

Det märks att det är en väletablerad regissör vid kameran. Bildberättandet är snyggt och manuset är väl genomarbetat. Filmen kantas av komik, bland annat genom absurda situationer och punch lines. Adéle som spelas av Louise Bourgoin är makalösa i sin roll. Hon spelar en orädd kvinna utan hämningar. Hon är komisk i sin roll och det märks att hon är en etablerad skådespelerska.

Jag tycker att Adéle and the secret of the mummy påminner om Mumien-filmerna med Brendan Fraser i huvudrollen. Det är samma typ av humor. Jag gillar det här supermycket. Jag tycker att det är kul med äventyr som är komiska. Det här en minst sagt charmig film. Jag tror att de flesta som gillar Indiana Jones kommer att gilla detta.

Betyg: 4 av 5