När du får ditt hjärta krossat två gånger om

20171029_173050

Guldgrävaren. Ett spännande steampunk-äventyr. 

Recension av Guldgrävaren

Jag har tagit mig an den andra delen om syskonen Nell och Nick. Boken heter Guldgrävaren. Den kom 2016 och den är skriven av Christina Wahldén. Vill du läsa om vad Fripassageraren handlade om, som är del ett kan du göra det här.

I Guldgrävaren fortsätter äventyret och jakten på syskonens mamma. Ett uppdrag som blir farligare och farligare. Nick blir utsatt för mordförsök och vem är denna hänsynslösa förövare? Nell börjar tveka om det är värt att fullfölja uppdraget vars natur blir farligare för varje resa.

Jag är glad att jag har gett genren steampunk en andra chans. Genren växer på mig. Båda Wahldéns böcker har gjort att jag uppskattar denna genre ännu mer. Jag tror att det kan bero på att Wahldén skriver på ett bra och spännande sätt. Nell är en stark kvinnokaraktär som tror på sig själv och hon räds inga utmaningar. I den andra boken får hon ännu mer utrymme upplever jag. Hon utvecklas som karaktär.

Christina Wahldén använder sig av ett rakt och rent språk utan krusiduller eller utsvävningar. Hon låter fantasin flöda fritt. Hon varvar detaljerade beskrivningar med flyktiga. De flyktiga är som pikar på vårt samhälles uppfinningar. Det är onödigt att beskriva dem, för vi vet redan hur de fungerar.

Hon är en fena på att fånga sin läsares uppmärksamhet och hålla fast vid den. Det finns naturliga pauser i boken och det är vid några av kapitelsluten. Kapitlen slutar med artiklar som är skrivna av vår hjältinna. Det blir ingen cliffhanger in i nästa kapitel utan här kan jag som läsare lägga ifrån mig boken och sova en stund om det är det som står på agendan.

Wahldén har tagit med sig två saker från den föregående boken. Dels är det några av kapitlen som slutar med en artikel och sedan är det kapitelstarten. Varje kapitel inleds med en kort summering av kapitlets handling. Det ger en igenkänningsfaktor som är viktig för läsaren. Jag förstår att böckerna hänger ihop rent layoutmässigt samt innehållsmässigt. Det inger en trygghet. Jag kommer att sakna dessa syskon och deras galna resor.

Jaha, då var denna serie till ända. Vilket äventyr ska jag kasta mig in i härnäst?

Betyg: 3 av 5

Vem är Mannen i svart?

Recension av Revolvermannen

Jag är en av dem i världen som fortfarande inte har sett The Dark Tower än. Jag tänkte att jag skulle läsa första boken i serien innan jag såg filmen. Min bästa vän som älskar Det mörka tornet-serien har givetvis talat om för mig att jag inte behöver läsa första boken innan jag ser filmen. Eftersom filmen är löst baserad på alla böckerna.

 

20171015_170204

Revolvermannen av Stephen King

Revolvermannen är min första bok av Stephen King som jag läser. Jag vet det nästan är skandal! Till mitt försvar kan jag säga att jag uppfattar hans böcker som för läskiga för mig. När min bästa vän, som även agerar som min censurmaskin mot läskiga böcker och filmer, sa att det var ok att läsa Det mörka tornet-serien gav jag den första boken en chans.

 

Roland av Gilead är revolverman. Han är den sista i sitt slag. Han är på jakt efter Mannen i svart. Roland lever i en värld där dimensioner har en annan betydelse. Han är en ljus riddare vars uppdrag är att skapa rättvisa och hålla lagen i schack. Världen har sprungit ifrån Roland och anarkin regerar. Mannen i svart är  typ en trollkarl. Hans bästa försvar är givetvis magi. Ibland ifrågasätter Roland sig själv om det han ser verkligen finns där eller om det är Mannen i svart som leker med han. Ska Roland lyckas hitta Mannen i svart?

Efter att jag hade läst klart Revolvermannen var jag rätt förvirrad. Var detta bra eller var det inte min grej? Jag kan fortfarande inte svara på den frågan och det har ändå gått ett par veckor sedan jag läste ut boken. Det är skumt. Jag tror helt enkelt att jag var för okoncentrerad när jag läste boken. Revolvermannen är uppenbarligen en bok som kräver mycket uppmärksamhet av sin läsare.

Jag förstår mycket väl varför Stephen King är en väletablerad författare. Hans språk och fantasi är inte utav denna värld. Han har ett otroligt språk. Det är målande och lite omständigt ibland. Kings detaljerade språk får mig att spela upp en inre film. Det ger en extra guldstjärna i min bok. Jag tyckte att tempot för handlingen var lite för lugn för min smak.

Jag undrar om jag inte ska ta och ge del två en chans i alla fall. Jag kan faktiskt ha missat något helt fantastiskt.

Betyg: 3 av 5

Var är mamma?

 

20171014_170010

Fripassageraren. Den första boken i serien om syskonen Nell och Nick.

Recension av FripassagerarenJag fortsätter att beta av böcker i barn- och ungdomsutmaningen. Den här gången tänkte jag att det var dags för ett annorlunda äventyr. När jag såg att vi hade Fripassageraren av Christina Wahdén var saken avgjord. Denna barnbok i steampunkanda fick genast följa med mig hem.

I Fripassageraren får läsaren lära känna syskonen Nell och Nick. Deras pappa dör och han lämnar efter sig ett mystiskt brev. Syskonen som aldrig lärt känna sin mamma får reda på att hon befinner sig i Afrika och att de måste leta reda på henne. Till sin hjälp har de Noggs, deras fars bekänt, som mer än gärna hjälper till med att reda ut mysteriet med mamman. Känslan av att de är förföljda kryper snabb inpå. Jakten är i gång på syskonen. Vem är det som jagar dem? Och vem är deras mamma egentligen?

Christina Wahldén är verkligen en gigant inom litteraturen. Hon har skrivit en hel del böcker. Hon skriver mestadels lättlästa böcker och alla är lika bra skrivna. Fripassageraren är ingen lättläst bok i den bemärkelsen, men den är lätt att ta till sig. Jag fastnade fort i berättelsen och i mitt huvud målade jag upp både Nell och Nick. Jag vill inte släppa taget om syskonen. Tur att det finns en bok till.

Nell är en fantastisk karaktär. Hon är journalist och suffragett. En pionjär med tanke på när boken utspelar sig. Suffragett för er som inte vet vad det var för sorts kvinnor, kan jag kort berätta att de var en organisation inom kvinnoröströrelsen. De arbetade mer offensivt med att få sina budskap hörda genom civil olydnad bland annat. Fripassageraren utspelar sig i en tid där kvinnor varken har rösträtt eller rätt till sina åsikter. Det är viktoriansk tid och den tekniska utvecklingen står i centrum. Fripassageraren är full av kvinnliga hjältinnor. De är uppfinnare, journalister eller upptäcktsresande.

Boken är en bladvändare. Historien går i ett ganska raskt tempo och det är mycket som händer. Fast det händer mycket är det lätt att följa med i handlingen. Dessutom finns det ett par vändningar i boken som kommer som överraskningar.

Jag gillar att varje kapitel börjar med en kort sammanfattning om vad som kommer att ske. Den lilla texten sätter tonen för kapitlet samtidigt som det blir en kort miljöbeskrivning. Det är som en kort presentation av scenen. Jag gillar också att Wahldén har skrivit in Nells artiklar som avslut på vissa kapitel. Jag som läsare behöver inte ställa mig frågan: Hur skrev Nell detta? Jag får svaret.

Trots att boken riktar sig till läsare i cirka 12 års åldern och uppåt så kan jag tänka mig att alla som gillar steampunk kommer gilla denna berättelse.

Detta är den andra svenska steampunkboken jag läser. Jag måste säga att det är en genre som jag börjar gilla mer och mer. Jag ska nog ta mig an fler böcker i denna genre.

Betyg: 3 av 5

 

Romantiskt drama får nytt liv på teaterscenen

Recension av Broarna i Madison County

Jag hade turen att få gå på premiären av teateruppsättningen av Broarna i Madison County. Pjäsen spelas på Västmanlands Teater och Niklas Hjulström är regissören.

20171117_153210Francesca är en hemmafru med drömmar om världen. Hon träffade en man och lät sina drömmar stå åt sidan. När Robert kommer in på hennes gård och frågar om vägen till de övertäckta bronarna är det kärlek vid första ögonkastet. Hon bjuder denna främling att stanna på middag och han tackar ja. De ses de resterande dagarna och när Francesca man kommer tillbaka är verkligheten i fatt henne. Hon slits mellan att följa sitt hjärta och leva med man där kärlek är allt och ovissheten om hur länge det varar eller stanna och leva i tryggheten med sin man och barn där kärleken inte sätts i det främsta rummet.

Jag var lite tveksam till hur pjäsen skulle fungera som tolkning av texten. Själv har jag inte läst boken utan endast sett filmen, vilken jag gillar. En kollega till mig har läst boken och hon tyckte att den var skittråkig. Jag lyder hennes råd och undviker boken. Pjäsen däremot tänker jag nog se en gång till.

Niklas Hjulström har gjort ett genidrag när han regisserat på ett sådant vis så att både den unga och den gamla Francesca är på scenen samtidigt. Deras dialoger är det bästa i hela pjäsen. De pikar varandra för deras val och ibland är det väldigt ironiskt.

Det enda negativa jag har att säga om uppsättningen är att skådespelarna använde inga mikrofoner. Jag satt nästan längst bak i salongen och jag hade väldigt svårt ibland att höra vad Samuel Fröler sa. Han mumlade och talade väldigt lågt på några ställen. Det känns synd när det andra var bra. Musiken kommer ut ur högtalarna samtidigt som de talar på scenen och det blir lite svårt att höra till och med för mig som har en ganska bra hörsel än så länge.

Alla skådespelarna var duktiga fast jag vill ge Kajsa Ernst extra beröm. Hon var den stjärna som lös starkast. Tog sig an sin roll som den äldre Francesca med bravur. Hon artikulerade och använde sin röst på ett sådant vis att jag alltid hörde henne klart och tydligt. Hon har en enkelhet i sitt skådespel som gör att jag kan inte sluta titta på henne. Med sitt kroppsspråk och utstrålning får hon mig att glömma att det är en pjäs jag ser på.

Jag måste ge en eloge till det otroligt snygga bakgrunden och resten utav scenografin. Den bidrog till att jag trodde att jag var på farmen. Bakgrunden skiftade från dag till natt, moln åkte över himlen och ibland stod ett extra hus där. Bakgrunden tillförde otroligt mycket till upplevelsen. I och med att de bytte bakgrund var jag i en helt annan miljö. Det visuella var det som satt pricken över i:et.

Broarna i Madison County är en pjäs för dig som vill se ett klassiskt kärleksdrama komma till liv på ett nytt sätt. För er som tror att ni kommer sakna Clintan kan jag bara säga att Samuel Fröler fyller hans skor rätt bra.

Betyg: 4 av 5

 

Klassiker kommer till liv på vita duken – igen

Recension av Mordet på Orientexpressen

I går var det biodags igen. Den här gången blev det Mordet på Orientexpressen. Filmen bygger på boken med samma namn, som är skriven av deckardrottningen Agatha Christie. Filmen är regisserad av Kenneth Branagh. Han har även regisserat filmer som Thor, Berättelsen om Askungen och Jack Ryan: Shadow recruit. Det är inte första gången som Mordet på Orientexpressen gestaltas på film. Den här gången får Kenneth Branagh axla rollen som de eminenta detektiven Hercule Poirot.

Hercule Poirot kallas motvilligt till ett nytt fall. Själv vill han ha semester, men utav pliktkänsla antar han fallet som är i London och vägen går dit går med hjälp av Orientexpressen. Under tågfärden är tragedin framme och en man hittas mördad. Poirot får ett oväntat fall lagt i sina händer.

20171121_084702

Agatha Christie är min absoluta favoritförfattare. Jag hyser stor respekt för denna kvinna som minst sagt var väldigt produktiv under sina levnadsår. Cirka 80 böcker hann hon med att skriva. Levde filmen upp till mina förväntningar kan jag fråga mig? Ja, det gjorde den faktiskt. Jag har läst boken en gång i tiden och därmed kom inte slutet som en överraskning.

Vad kan jag skriva om hantverket? Bildkompositionen är väl genomtänkt. Kameran är välplacerad i varje bildruta. I korridorerna ser det tajt ut och jag som tittar känner hur litet utrymmet är samt att det är skakigt. Tåget kränger till i flera bildrutor allt för att tillföra ännu mer realism. I salongerna skakar porslinet till vid flertalet gånger. Naturvyerna ser ur som vykort. Färgerna är intensiva och snygga. De inger en känsla av lyx och elegans.

Rollistan är fullpackad av Hollywoods elit. Skådespelarna drar verkligen sitt strå till stacken. Michelle Pfeiffer som det var ett tag sedan jag såg i en större produktion är duktig. Hon tar sig an sin rolltolkning riktigt bra. Hon spelar en kvinna som ger intrycket av att vara ett ”våp”. Ingen tror på henne i hennes vittnesmål. Hon tar desperationen och gör den till trovärdig och ärlig. Jag tycker att det är på tiden att Johnny Depp är med i en film som är bra. Han har bara varit med i skitfilmer den senaste tiden tycker jag förutom den senaste Priates-filmen. Jag gillar Depps sätt att tolka sina roller, det är synd att han har haft otur med de olika filmprojekten. Han gör sin roll bra om det beror på att det är att han har hittat tillbaka till sin talang eller om det beror på att de andra är bra och filmen är bra är svårt att svara på. Judi Dench är helt klart stjärnan i gänget. Hennes sätt att tolka denna överklass dam med orimliga krav gör hon imponerande. Kenneth Branagh är riktigt bra. Han tar med Poirot egenheter som hans enorma självförtroende som är på gränsen till överdrivet med samma finess som i böckerna. Det är det som jag uppskatta mest. Den Hercule Poirot som jag har i mitt huvud är den som jag ser på vita duken.

Jag är imponerad av Kenneth Branagh som tar sig an två olika roller i filmen. Dels är han regissören och dels är han huvudrollsinnehavaren. Han sitter på olika stolar och det jag får känslan av att han har inte sparat på det kreativa krutet. Detta är en film som kommer ta sig in i min filmsamling. Det är en film som håller att se på om och om igen. Sätt dig ner i en röd biofåtölj och följ med på ett deckardrama av bästa klass. Bättre än så här blir det inte.

Betyg: 4 av 5

Maktgalen man hotar samhällsordningen

20170528_154819

Recension av Fjärilarnas stad

För första gången i mitt liv är jag med i en bokcirkel. Det är både spännande och lite skrämmande. Tänk om man inte hinner läsa alla böcker till nästa gång man ska ses. Då får jag stå där och skämmas…..hm…bästa att prioritera bokcirkelböckerna i fortsättningen. Till nästa gång vi ses ska vi ha läst Om jag får stanna av Kajsa Gordan och Fjärilarnas stad som är skriven av Ingrid Remvall. Om jag får stanna har jag redan bloggat om, den texten kan du läsa här. Eftersom att det är fredag i dag passar det ypperligt att blogga om Fjärilarnas stad. Den passar verkligen som ”Bookface”. Vill du se hur det blev klicka här 

I Fjärilarnas stad lever människor, AI och kloner sida vid sida. Vegatropolis är en stad i lyx. Fenix lever där med sin farbror Fabian som kandiderar till presidentposen. Fenix lever i ett hem där perfektion efterfrågas och hans egna dröm om att bli artist kommer längre och längre ifrån honom. I fattiga Utmarken lever Vegas. Livet som myra är hårt. Hennes högsta dröm är att flytta in till staden och tillhöra det yttersta toppskiktet fjäril. En natt smyger Vegas och bästa vännen in i staden för att festa. På klubben uppträder Fenix och Vegas faller pladask.

Samhället lever under konstanta attacker från rebellerna. De vill rucka på maktordningen. Fabian som är maktgalen gör allt för att få makten. Han skyr inga medel. Vegas kidnappas och ingen märker det. När hon återvänder ändrar hon sin syn på tillvaron. Hon tänker gå till botten med att hitta sin förövare. Vegas blir indragen i ett krig som blir mer och mer smutsigt. Hur ska hon klara sig ur härvan.

Fjärilarnas stad är en spännande thriller med många olika nivåer av problematik. I berättelsen finns både paralleller till Alice i Underlandet och Askungen. Vegas blir vän med en datahacker som kallar sig för Rabbit. Hon vill visa Vegas hur djup konspirationen är. Även filmen The Matrix har en sådan infallsvinkel.

Jag gillar boken till viss del, boken hade inte tagit skada av att ta ett varv till i korrekturet. På några ställen är det grammatiska fel och det stör lite grann. Det blir även lite segt på sina ställen. Berättelsen tappar gnistan, vilket är synd för att jag gillar grundberättelsen väldigt mycket. Berättarjagen växlar mellan Vegas och Fenix. Det är en bra dramaturgi och det går snabbt att komma in i berättelsen. I och med att jagen växlar kan två världar beskrivas på ett närmare sätt. Det är till för del för boken. Jag vill ge beröm för en snygg layout.

Detta är en bok för dig som vill sugas in i ett spännande äventyr med en maktgalen forskare och kloner som jagar berömmelse.

Betyg: 3 av 5

Vem är skyldig vem är oskyldig?

Recension av En av oss ljuger

Äntligen har jag läst boken En av oss ljuger. Det är en bok som jag har tänkt länge att jag ska läsa. Jag har bara inte kommit mig för att läsa denna tonårsbok som är skriven av Karen M Mcmanus. Boken gavs ut på svenska i maj.

20171112_145225I En av oss ljuger får läsaren ta sig in i fyra olika personers kroppar. Bronwyn är toppstudenten som alla plugghästar ser upp till. Hon gör allt för att komma in på Yale och leva upp till sina föräldrars förväntningar. Nate är skolans värsting som säljer narkotika till alla som vill ha. Addy är den populära tjejen som alla vill vara med eller ihop med. Hon har den perfekta pojkvännen. Cooper är idrottskillen som jagar ett stipendium. Vad har alla de gemensamt? De befann sig i rummet under kvarsittningen när Simon dog. Simons skvaller app lämnade ingen orörd och ingen hemlighet var för saftig för att undanhålla. Vem är mördaren?

Det finns vissa liknelser mellan En av oss ljuger och The breakfast club. Det är ett gäng ungdomar som aldrig innan kvarsittningen har pratar med varandra och det är ungefär samma karaktärer som från filmen. Sedan tar liknelserna slut tycker jag. Boken utspelar sig under en längre tid medan filmens handling sker under en lördag. Kontentan i filmen är vänskap det är den inte i boken.

Jag tycker att En av oss ljuger är som historia en bra idé. Jag tycker att boken håller, men den blir lite rörig. Ibland är det svårt att hålla isär i vems huvud jag är eftersom de alla umgås med samma karaktärer. Det är egentligen min enda kritik mot boken. Annars tyckte jag att den var helt ok. Kanske lite seg på sina ställen. Kapitlen är tydligt indelade med klockslag, dag, datum och vilken karaktär. Ett extra plus är att jag som läsare får ta del av blogginlägg som jag vet att mördaren skriver. Det gör att boken känns lite mer spännande och jag vet att mördaren är en kaxig karaktär som tror att den ej kommer att bli tagen.

Det var en spännande historia och boken blir nästan som ett Cluedo spel. Skillnaden mellan spelet och boken är att jag vet vem som har dött och var. Mordredskapet får läsaren reda på ganska snabbt och kvar är jakten på mördaren.

Karen M Mcmanus använder sig av snygga formuleringar ibland, som på sidan 301: ”Skräcken kryper genom mig som en snabbväxande slingerväxt och klämmer så hårt om mitt hjärta och mina lungor att jag knappt kan andas.” Detta är ett exempel på hennes språk.

Jag rekommenderar boken till dig som vill utmana din läsning. En av oss ljuger kräver konstant uppmärksamhet av sin läsare och lite mer där till. Det är en bok där slutet går att lista ut, men det är inte helt självklart.

Betyg: 3 av 5

Kan monster vara goda?

Vitormen

Recension av Vitormen

Den här Pax-serien är verkligen trollbindande. Jag vill bara ha mer och mer. Därför har jag tagit mig an del åtta som är Vitormen. Om du vill ha en resumé av del sju Pestan klicka här. Åsa Larsson och Ingela Korsell är författarna och Henrik Jonsson står för illustrationerna. Här följer en kort resumé av boken.

Alrik och Viggo är rasande. Iris har lämnat Mariefred och lämnat killarna i sticket. Det är i alla fall vad de tror. I själva verket är Iris fångad av Svarthäxan och gör allt för att komma ur hennes våld. Ett barn försvinner spårlöst och hon är som uppslukad av jorden. Ingen tror på det skakade ögonvittnet förutom Alrik och Viggo. De förstår att nästa monster är på väg att försöka förgöra Mariefred och dess invånare.

Vitormen är spännande, lite skruvad och lika välskriven som de andra böckerna i serien. Jag tycker att Vitormen förmedlar en annan känsla mot de andra böckerna. Detta är en stressad bok på ett sätt. Jag som läsare blir stressad för att Iris sitter i den sits hon sitter i. Hon måste ta sig därifrån snabbt eftersom att hoten kommer allt närmare. Hoten rör sig snabbt dessutom. Jag får dessutom en känsla av klaustrofobi. Jag tycker att Vitormen är den bästa boken i serien än så länge. Risken är stor att jag säger precis samma sak när jag har läst nästa bok. Det återstår att se.

Spänningsfaktorn är med andra ord helt enorm i Vitormen. Den är spännande och ovissheten spelar en stor roll i berättelsen. Här vet huvudpersonerna inte var deras vapendragare är. De vet inte var monstret är eller var Svarthäxan befinner sig. De vet inte heller hur de ska motarbeta allt. Det är en ovanligt hög spänningsfaktor i denna bok. Språket är som vanligt bra. Jag gillar att det är ganska mycket dialog i boken. Den känns mer levande på något vis.

Jag vet inte på vilket sätt jag ska kunna ge Henrik Jonsson mer beröm. Han är awesome! Som jag har skrivit förut. Jag vill ha hans illustrationer på väggarna här hemma! De är supersnygga och de tillför verkligen berättelsen en högre spänning. Visuellt får jag se dessa monster framför mig, om det är på det viset att min fantasi sviktar. Med andra ord Henrik Jonsson ger en bild av situationer och monster.

Författarna Åsa Larsson och Ingela Korsell är superduktiga. Jag gillar deras idé med att ge sig i kast med att skriva tio böcker om olika väsen. Alla böckerna i serien känns autentiska och det märks att det ligger ett gediget arbete bakom varje bok. De måste ha läst en hel del om de väsen de tar upp och sedan är varje berättelse genomarbetad och spännande. Tack för ert engagemang. Jag längtar redan efter att få kasta mig in i nästa äventyr.

Betyg: 4 av 5

Kärt barndomsminne får nytt liv

Recension av Den stora 91:an boxen

Ibland pirrar det till lite i det nostalgiska minnet. Det gjorde det när jag såg att vi hade Den stora 91:an boxen på jobbet. Min mormor, morfar och jag tittade alltid på matinéfilmerna med 91:an Karlsson när de gick på tv. Hela dagen var vi ute i trädgården och jobbade och lagom till eftermiddagsfikat började en film på en av public servicekanalerna.

20171012_212436För er som inte vet vem 91:an Karlsson är kan jag berätta följande. Det är Sveriges mest populära seriefigur. Han heter egentligen Mandel Karlsson. Karaktären är skapad av Rudolf Petersson. Det är en lat soldat med hjärtat på rätta stället. I stället för att jobba smyger 91:an i väg till sin käresta Elvira för att fika. Givetvis är alltid 91:ans rival 87:an i närheten. Detta radarpar gör allt för att göra livet surt för korpralen Rivär.

Boxen innehåller sju filmer med denna klantiga, lata, charmiga och kärleksfulla soldat. Jag kollade på fem utav sju filmer. Anledningen till att jag inte orkade mer var helt enkelt att de hade bytt ut skådespelarna på 91:an och 87:an. Det blev inte samma upplevelse för mig.

Det var i alla fall kul att få återuppleva mina minnen från barndomen. Redan när jag tittade på första filmen kom den varma känslan krypandes och det kändes som att jag satt i soffan hemma hos mormor och morfar.

Jag rekommenderar boxen och filmerna till er som vill uppleva nostalgi eller bara vill ta en titt på svenska pilsnerfilmer som är en del av vår filmhistoria. De är ganska underhållande med sång och rapp dialog.

Betyg: 3 av 5

Vad är verkligt och vad är hallucinationer?

Recension av Nattgästen

Det är fredag igen och jag tänkte att ”Bookface Friday” skulle firas med ett läskigt ”bookface” eller läskigt och läskigt det beror väl på vem man frågar. Jag som hatar clowner tycker att denna framsida är hemsk. Om du vill se hur det blev kan du klicka här.

Det är lite inne med clowner känns det som. Det kom i år i en nyversion och sedan upptäckte jag boken Nattgästen, som också kom i år på svenska. Den är skriven av J. A. Darke.

20171029_155513Boken handlar om Hamid som sitter barnvakt åt sina yngre kusiner. De har svårt att sova och drömmer ofta mardrömmar. Mamman som är besatt av att ha clowner i hemmet i alla dess former har fått ge upp sina clowner för att barnen inte ska drömma mardrömmar. Hamid försöker gång på gång lugna sina småkusiner om att det inte finns någon clown som vill de illa. Hamid upptäcker att det finns en fullvuxen clown i huset och blir rädd. Är den förrymda farliga fången eller är det något annat som finns i huset?

Jag fortsätter att aktivt bota min clownfobi. Funkar det? NEJ! Det här med KBT-terapi funkar inte alls på mig när det gäller min clownfobi. Jag verkar bara spe på den. Jag får nog byta taktik helt enkelt eller bara undvika de. Jag tycker att Nattgästen bidrar till min fortsatta fobi. Det är en spännande berättelse från början till slut och dessutom när en bifigur dessutom får en större roll i berättelsen ökar spänningen. Jag gillar även slutet på boken. Den biter sig fast. Jag gillar när slutet hänger i luften och jag själv får fantisera vidare om hur det går för alla karaktärerna.

Jag rekommenderar Nattgästen till dig som vill läsa någonting som är läskigt och väldigt spännande. Målgruppen för boken är cirka 10 år och uppåt, men det hindrar inte boken ifrån att skrämma mig som är betydligt äldre än 10.

Clowner fungerar bra att ha som skurkar. De ser halvgalna ut och de är totalt opålitliga. Det är svårt att förutspå vad de tänker göra här näst. Sedan är det den udda sminkningen som bidrar till skrämselfaktorn. De ser onaturligt glada ut samtidigt som de kan göra en person illa utan att de ångrar sig. De bara skrattar vidare. Jag tror att sminkningen är en bidragande del till varför det är så pass många som avskyr de. Med det sagt tackar jag för mig i dag och letar efter en betydligt trevligare bok att läsa.

Betyg: 3 av 5