Spöken kan vara farliga?

gasten

Recension av Gasten

Nu är hösten här. Löven byter färg och mörkret kommer snabbare på kvällarna. När det är höst tycker jag att det passar bra att läsa lite läskigare böcker. Mörkret förhöjer stämningen och det är lättare att sugas in i berättelsen. Jag har läst en barnbok igen. Jag kan inte hålla mig ifrån Pax-serien. Näst ut är Gasten. Den kom 2015 och som vanligt är det Åsa Larsson och Ingela Korsell som är författarna. Henrik Jonsson är illustratören. Vill du färska upp ditt minne om vad del fyra Bjäran handlade om klicka här.

Det är luciadags i Mariefred. Förberedelserna är i full gång i skolan. Alrik och Viggo utses motvilligt till stjärngossar och det är självaste Träslöjds-Thomas som ligger bakom kuppen. Killarna blir utskrattade av Simon och hans gäng. Alrik och Viggo är helt ovetande om att i en kyrka håller två tjejer på att locka fram Svarta Madam. Det tjejerna inte vet om är att de öppnat porten till andarnas värld. Några gastar lyckas passera gränsen mellan de dödas värld och över till vår. För att bekämpa de elaka gastarna måste Alrik och Viggo ta hjälp av Iris. Denna opålitliga tjej som dessutom verkar ljuga som en häst travar. Hur ska det gå för Alrik och Viggo?

Gasten var spöklikt spännande. Jag sträckläste boken. Det var omöjligt att lägga ifrån sig den. Som du förstår var boken bra. Språket är bra och lätt att ta till sig. Ibland märker jag inte att jag har bläddrat. Läsaren sugs in i denna magiska värld och helt plötsligt är boken slut. Det blir nästan lite sorgligt. Illustrationerna…..ja, vad ska man säga om de? Jag vill ha de hemma på min vägg! De är sjukt snygga och som jag sagt tidigare, de bidrar otroligt mycket med att förhöja känslan i boken.

Jag imponeras av författarnas sätt att bygga upp dramaturgin i böckerna. Dessutom är det smart att avsluta varje bok med en cliffhanger. Det är klart att jag vill läsa vidare när de matar mig med en sista liten smakbit av nästa bok. Jag måste läsa nästa del!

Jag tycker att man som vuxen inte ska vara rädd för att läsa barnböcker. De är faktiskt riktigt bra och ibland till och med bättre än vissa vuxenböcker.

Betyg: 4 av 5

När helvetet brakar löst

Recension av Thor Ragnarök

I går var det dags att ta sig an nästa superhjältefilm och den här gången blev det Thor Ragnarök. Jag måste erkänna att jag inte har sett tvåan än. Det beror helt enkelt på att jag tyckte att ettan var lite b. Med andra ord hade jag väldigt låga förväntningar på trean. Den tredje filmen om Thor är regisserad av Taika Waititi. Han har även regisserat Boy, serien Super city och en del videospel.

�

Detta äventyr börjar med att Thor, Chris Hemsworth, är fångad av eldjätten Surtur. Thor går vinnande ur den heta striden och återvänder hem. Han möter ett förändrat Asgård. Loki, Tom Hiddleston, har makten och Oden är borta. Thor inser att han måste ta makten för att återställa ordningen i Asgård något som inte visar sig vara helt enkelt. Fienderna Loki och Thor måste samarbeta för att övermanna deras tuffaste fiende Hela, Cate Blanchett. Hon är deras syster och hon är dödsrikets gudinna. En fruktad krigare som en gång tillsammans med Oden erövrat de nio världarna.

I Thor Ragnarök är det full action från första scen till sista. Till skillnad mot den första filmen har skaparna satsat på de komiska inslagen. Det är många punsch lines och ibland är det situationerna som är roliga. Jag gillar den tredje filmen så pass mycket att jag ska se del två ikväll.

Manusskaparna Eric Pearson och Craig Kyle har ändrat lite i vem Hela är. Enligt nordisk mytologi är hon dotter till Loke och i filmen är hon Odens först födda. Det är väl för att krydda till berättelsen lite antar jag.

Jag såg Thor Ragnarök i 3D. Ni som följt mig ett tag vet att jag inte är en 3D-fantast. Jag måste erkänna att filmen gjorde sig väldigt bra i 3D. Det är nästan ett konstant djup i filmen. Det hör inte till vanligheterna tycker jag. Det var många snygga effekter i filmen rakt igenom. Jag hade nog önskat lite mer effekter vid flygscenerna, men jag var mer än nöjd när jag gick från bion. Detta är helt klart en biofilm.

Mest imponerad är jag av Tessa Thompson. Hon har kommit en bra bit från Veronica Mars där jag såg henne först. Den första filmen jag såg med henne var Make it happen, en dansfilm, där hon gjorde en helt ok skådespelarinsats. I Thor Ragnarök har hon helt klart fått en bättre roll som den stentuffa soldaten Valkyrie. I rollen som Valkyrie slåss hon mycket och är en tuff brud med ett hjältehjärta. Hon har en hyfsat stor roll. Cate Blanchett är som vanligt helt lysande. Hon tar över filmen mer eller mindre och det gör absolut ingenting. I och för sig hade jag inte förväntat mig något annat från denna storspelande kvinna som aldrig verkar ha en dålig dag på jobbet.

För oss Marvel-fantaster som håller oss kvar efter att alla eftertexterna har rullat klart bjöds det på två extra scener. För er som inte vet vad ni vill se på er ikväll ta er till närmsta biograf och följ med på ett spektakulärt äventyr med galna gudar i huvudrollen och serievärldens monster/hjälte som medhjälpare. Jag syftar på Hulken! Bered dig på ett hissnade äventyr som tar dig till nya planeter och det går i rasande fart. Spänn fast dig i fåtöljen och ha popcornen redo för nu drar vi till en främmande planet eller?

Betyg: 4 av 5

Snygg i håret – Lika lätt som proffset hävdar?

20171027_130516

Recension av Fina frisyrer

Nu var det fredag igen och det betyder ”Bookface Friday”. Till den här fredagen har jag tagit mig an en faktabok för en gångs skull. När vi fick in Fina frisyrer på jobbet var jag tvungen att låna hem den för att bli inspirerad. Boken är skriven av Jenny Strebe och boken nådde hyllor i år. För er som vill se hur ”Bookfacet” blev kan ni klicka här.

Boken är till för dig som har bråttom, men som ändå vill se snygg ut i håret. Jenny Strebe lovar att lära dig 50 frisyrer som endast tar fem minuter att göra. Jag kan säga att det tog inte fem minuter för mig att göra vissa av frisyrerna, men och andra sidan är det en träningsfråga antar jag. Strebe har satt ihop en bok med både klassiska frisyrer och nya. Hon har satt sin egna spinn på all frisyrerna. Hon uppmanar sina läsare att låta fantasin flöda och göra om uppsättningarna till sina egna genom att använda accessoarer eller sätta upp håret på ett annat sätt.

Fina frisyrer är en pedagogiskt upplagd bok. Det finns bilder som visar hur man ska göra samt en steg för steg text. När man ska göra vissa av frisyrerna hade jag önskat fler bilder eller bilder ur andra vinklar. Man kan inte få allt här i världen. Jag tycker att stegen är ganska lätta att förstå och det är bra att det finns bilder som komplement.

Jag tycker att layouten är snygg. Det är många bilder som varvas med texten. All text ligger på en vit bakgrund, vilket gör att det är lätt att läsa. Ofta tycker jag att redigeraren har spexat till det lite med sådana böcker och lagt texten på plattor. Det fungerar ibland och ibland inte sett ur ett läsarperspektiv. I Fina frisyrer finns med andra ord inte detta problem. Redigeraren har även låtit bilderna ta plats. Det gör att jag upplever layouten som luftig och att textblocken inte är kompakta.

Med andra ord detta är en bok för dig som behöver hjälp med inspirationen för nya frisyrer. Dessutom är den bra för att det går snabbt att göra uppsättningarna, vilket underlättar eftersom vi lever i ett ganska stressat klimat. Jag tycker att de flesta av frisyrerna var ganska lätta att göra och det är bra för en amatör som jag. Lycka till!

Betyg: 3 av 5

Lisa eller Laura Palmer eller WHAT?

Recension av Orkidépojken

Ni som har läst min blogg ett tag nu vet att jag är med i en barn- och ungdomsboksutmaning. Oktoberutmaningen var att läsa en bok som är utgiven i år. Det har jag klarat av och det blev boken Orkidépojken. Jag vill börja med att tacka för recensionsexemplaret av Orkidépojken, som är skriven av Helena Dahlgren. Detta är hennes debutbok.

20171014_180902Sommaren är här. Hanna och Zeb tror att det kommer att bli som vanligt. De ska festa, läsa Orkidépojkens mystiska och mörka blogg. De längtar efter livet i London. De kunde inte ha mer fel. Lisa är Tyresös prinsessa. Hon är tjejen som alla tjejer vill vara och alla killar vill ha henne. När hon försvinner under mystiska omständigheter börjar hela Tyresö att bubbla. Var är hon?

Boken utspelar sig på Tyresö och för mig som brukar vistas en hel del där gör det att jag lättare kan ta till mig miljöbeskrivningarna och känna mig som en del av berättelsen.

Flera gånger i boken ifrågasätter jaget vem den egentligen är. Dessutom talar jaget flera gånger till mig som läsare. Det är ett ganska unikt sätt att skriva en bok på och jag gillar det.

Jag tycker att Orkidépojken är välskriven. Språket är bra och lättläst. Historien är skruvad och konstig. Precis som ett avsnitt av Twin Peaks. Det märks att boken är inspirerad av serien. Twin Peaks figurerar flera gånger i boken. Jag är en av dem i världen som inte sett klart serien och kan inte riktigt förstå storheten i den. Jag har tänkt att jag någon gång ska ta igenom den och jag antar att det är en av populärkulturens giganter i tv-serievärlden.

Orkidépojken är en spännande, skruvad och mörk berättelse. Det är inte helt klart hur allting hänger ihop. Jag kan bara jämföra boken med David Lynchs Mulholland Dive, vilket är en konstig film. Det krävs lite av tittaren för att förstå hur allt hänger ihop. Samma är det med Orkidépojken. Du kan inte skumläsa boken. Den kräver uppmärksamhet av sin läsare.

Jag rekommenderar boken till dig som är redo för en utmaning och vill läsa något skruvat.

Betyg: 4 av 5

Vilken röra…

Recension av Vilken jävla cirkus

Det var med låga förväntningar jag sjönk ner i den röda biostolen. På bioschemat stod Vilken jävla cirkus som är regisserad av Helena Bergström, producerad utav Colin Nutley och med Molly Nutley i huvudrollen.

20171020_211442Hugo, Gustav Lindh, faller hårt för Agnes. Kärleken sprudlar och när Agnes tar livet av sig är sorgen ett faktum. Hugo hittar inte tillbaka till livet. När han av en olyckshändelse träffar den mystiska Anna, Molly Nutley, och dras in i hennes udda värld börjar han få hopp om livet. Casall, Tomas von Brömssen, är cirkusdirektören med ett lätt alkoholberoende. Casall vill väl och hans dröm är att hålla en dalande cirkus vid liv. Hugo ses som den räddande ängeln. Han ska få bukt med bokföringen och därmed räddas cirkusen eller?

Vilken jävla cirkus beskrivs som årets feelgoodfilm. Jaha, tänker jag. Det kan jag inte hålla med om. Filmen var bättre än jag hade trott, men jag vill knappast kalla den för årets feelgoodfilm. Jag tycker att det är en rörig film vilket gör titeln ganska passande. Det märks tydligt att det är en Bergström-film de gråter i scen efter scen efter scen. Allt detta gråtande gör att jag gäspar. Jag tycket att gråtande karaktärer kan både stjälpa och höja en film. I det här fallet dalar filmen sakta men säkert mot botten. Jag tycker att ton på sorg finns där ändå och det behövs inte att folk bara spontant gråter. Okej, nog tjatat om detta.

Även manuset har sina brister. Filmen är minst sagt ojämn. Vissa scener är riktigt bra och de andra under all kritik. Jag har svårt för Hugo. Jag ska sympatisera med honom eftersom han är den givna hjälten, men det jag kan inte. Han är en sympatisk person ibland, men till största delen av filmen är han självgod och ganska bossig.

Den som räddar hela filmen är Tomas von Brömssen och det är väl knappast förvånande. Han är klockren i sina repliker och han har en tajming. Till sin hjälp i räddningen har von Brömssen Johan Widerberg. Han spelar en svartsjuk clown. Han överdriver sina sidor till en grad att det blir kul.

Filmen rekommenderas till dig med låga förväntningar och som vill se en halvbra film med en kul von Brömssen som snubblar runt i manegen.

Betyg: 2 av 5

Vem har kidnappat Gwendolyns pappa?

Recension av Grymheten

Först och främst vill jag tacka B Wahlströms för recensionsexemplaret av Grymheten. I dag är det fredag och Grymheten har en väldigt bra framsida måste jag säga. Den passar verkligen dagen som numera går under namnet ”Bookface Friday”. Vill du se hur det blev får du klicka här.

20171014_173224Gwendolyn lever i tron om att hon är en diplomats dotter. När hennes pappa kidnappas visas det att hon kunde inte ha mer fel. När varken polis eller FBI hittar spår bestämmer hon sig för att ge sig ut på jakt efter sin pappa. Alla spår leder till en undre värld med en boss som är mer skräckinjagande än djävulen själv. Gwendolyn förvandlas till en hårdkokt hemlig agent med ett mål. Hon ska hitta och rädda sin pappa oavsett hur många hon måste döda eller bli dödad själv på kuppen.

Grymheten är skriven av Scott Bergstrom och det är hans debutbok. Boken gjorde entré på marknaden nu i höst.

Scott Bergstrom använder sig av ett målande språk. Det är våldsamt, grymt och beskrivande. Han måste ha haft i åtanke att boken ska bli film. Det är den ena actionscenen efter den andra. Grymheten blir aldrig tråkig. Det är fart ifrån början till slut. Boken är fylld av hemligheter och de nystas upp ju längre in i handlingen du kommer. Hela boken är som ett enda stor mysterium som jag är en del av. Huvudkaraktären är helt ovetande om vad som skett sin far och hans bakgrund. Jag som läsare vet inte mer än Gwendolyn och det gillar jag. Boken är skriven i jagform, vilket gör att jag lättare kan förstå hur hon känner sig.

Boken kan liknas vid en teaterpjäs. Den är uppdelad i tre tydliga akter. När boken byter stad är det som en paus. Jag som läsare får chans att lägga ifrån mig boken för det blir ett naturligt avbrott, men det betyder inte att jag vill lägga ifrån mig den.

Grymheten är en bok för dig som gillar filmerna Taken med Liam Neeson i huvudrollen. Boken riktar sig till unga vuxna, men det tanke på hur spännande och våldsam den är i vissa partier kan jag säga att den passar även för vuxna. Detta är definitivt en bok för er som gillar Lee Child.

Betyg: 3 av 5

Går vi i ett kugghjul?

Recension av Exfrun

I måndags firade Bio Kontrast 40 år som verksamhet i staden där jag bor. Kvällens film var Exfrun av Katja Wik. Det är hennes långfilmsdebut. Som grädde på moset var Katja Wik på plats och talade om sin film efter visningen. Filmen kom ut tidigare i år.

20171017_074952Klara, Ellen Olaison, är upp över öronen förälskad i sin pojkvän. Hon gör allt för att vara tillsammans med honom. Anna, Nina Zanjani, är en gift två tvåbarnsmamma som är en aning trött, less och i ett stort behov av att få vara själv och ta det lugnt. Hennes man verkar ovetandes om detta. De har ett stelt förhållande till varandra. Där de tävlar om vem som kan göra välling snabbast. Vera, Maria Sundbom, är ex-frun som biter sig fast i det förflutna. Hon är oförstående till sin situation. Hon gör allt för att vara en perfekt mamma, vilket är svårt både ekonomiskt och känslomässigt. Det finns en fantastisk sida med henne. Hon har humor, vågar bjuda på sig och hon har hittat tillbaka till sig själv.

Nu har det snart gått mer än två dygn sedan jag såg filmen och jag kommer på mig själv sitta och grubbla över den. Jag träffade en kvinna i går som såg filmen och genast började vi samtal kring den. Det är väl det som gör Exfrun unik. Den etsar sig fast i minnet och skapar en frågeställning.

Exfrun är inte en klassiskt uppbyggd film med en början, mitten och ett slut. Wik har i stället gjort en film där kvinnornas olika faser får symbolisera en början, mitten och slut, på äktenskapet i det här fallet.

Jag som tittare kastas in i tre olika liv. Tittaren får endast se små fragment av deras liv. Jag får aldrig förklarat för mig hur de hamnade där de är eller hur det gick sedan. Det är ett annorlunda sätt att berätta på och jag gillar det. Det är snyggt och på något vis känns det som att det ändå är det mest relevanta som jag får se.

Jag tycker att Wik illustrerade exfrun bäst i hela filmen. Hon värdesätter sina barn och gör allt för de. Samtidigt som det är hon som står i centrum. Hennes nya ”pojkvän” eller vad mannen är för henne figurerar i bakgrunden. Vem han är får vi aldrig reda på. Jag får aldrig se hans ansikte. Hans händer syns och undre delen av kroppen. Jag får höra hans röst och han sitter och håller med henne om att hon har det svårt och att det är hennes ex som har gjort bort sig. Lika så är det med hennes väninna. Hon figurerar bara i bakgrunden. Allt cirkulerar kring exfrun.

Det är ganska få klipp i filmen. Wik har jobbat mycket med in- och utzoomningar. De upplevs som klipp och det är snyggt gjort. Jag måste skriva om ljudet. Jag tycker personligen att det är få svenska filmer som levererar ett bra ljud. Antingen är det burkigt eller så hör jag inte vad skådespelarna säger oavsett hur högt ljudet är. Jag tycker att ljudets utveckling har gått bakåt. Varför kan man inte spela in ljud som man gjorde på 30- eller 40-talet under pilsnerfilmernas glansdagar? Med dessa tankar i bakhuvudet satte jag mig till rätta i den sammetsröda fåtöljen och inväntade min besvikelse. Ack vad fel jag hade. Ljudet är fantastiskt i denna ”låg budgetfilm”. Man hör vad skådespelarna säger. Det finns i alla fall en svensk regissör som tänker på detta. Tack!

Wik har fått en del kritik för sitt sätt att porträttera kvinnorna. Jag håller inte alls med i kritiken. Jag kan tycka att situationerna är överdrivna till en viss del, men porträtten i sig är ganska realistiska. Jag tror att det beror på vilka glasögon man har på sig eller om man på något vis kan relatera till karaktärerna. Kan man inte det…nej, då är det nog svårt att förstå de. Filmen är en form av kritik till tvåsamheten. Jag tror att det är lätt att båda parterna förlorar sig själva ibland i relationen. Ibland formar vi oss efter partnern och vad denne värdesätter både omedvetet och medvetet. Jag tycker att filmen är ett porträtt av verkligheten. Varken verkligheten eller Exfrun ber om ursäkt. Vi har alla rätt att vara de vi vill vara. Dessutom är filmen ett bevis på att vi alla går igen i samma fotspår. Det tar bara lite tid tills vi är från början igen och när vi kommer till början har vi förhoppningsvis lärt oss någonting och kan hoppa över onödiga misstag som kan såra oss.

Exfrun är inte en film för dig som vill ha alla svaren serverade. Detta är en film som ifrågasätter och lämnar en massa frågor till tittaren. Exfrun är en film som ger dig nya insikter varje gång du ser den.

Betyg: 4 av 5

Det förflutna kommer alltid ifatt dig

Recension av Snömannen

I går var det biodags igen. Den här gången blev det Snömannen som bygger på Jo Nesbø bok med samma namn. Regissör för filmen är Tomas Alfredson. Han behöver egentligen ingen närmare presentation, men här kommer ett axplock av de filmer han har regisserat. Torsk på Tallinn, Fyra nyanser av brunt och Tinker tailor soldier spy.

snömannenHarry Hole, Michael Fassbender, är nere i en riktig svacka. Han super och har ingen kontroll vare sig över sig själv eller sitt missbruk. För att komma på rätsida med livet serveras han ett okomplicerat fall. En kvinna saknas.

Katrine Bratt, Rebecca Ferguson, lyckas få Harrys uppmärksamhet och de börjar jobba ihop. De inser att kvinnans försvinnande har ett samband med ett ”cold case”. De är en seriemördare på spåren. Denna seriemördare har som signum att lämna en snögubbe vid brottsplatsen. Hens offer är kvinnor som styckas. Denna katt och råtta lek vänder snabbt och snart är Harry och Katrine de som är jagade.

När ljuset tändes i biosalongen var min första känsla: Åh vad var det här för b-film? Detta är mina svar till denna fråga:

Snömannen är definitivt på en högre nivå än vilken Beck-film som helst, dock betyder inte detta att det är bra kvalité rakt igenom. Jag irriterar mig väldigt mycket på filmfel. Till exempel när de tittar på kulhålen i en vägg. Träflisorna i hålet går in i rummet. De borde gå in i hålet med tanke på att det är den vägen som kulan har färdats. I inledningsscenen går Harry och röker i nästa klipp inte och i nästa har han ciggen i munnen igen. Jag upplever detta som konstigt eftersom ciggen är inte tänd och de byter endast vinkel vid klippen. Detta är ett par exempel på detaljer som jag stör mig på. Synd på en film som kunde ha blivit bättre.

Jag tycker att trailern är bättre än filmen i det här fallet. Den är helt enkelt mer spännande. Filmen är trög och jag trodde att den skulle vara mycket äckligare än den var. Dessutom känns slutet slarvigt. Det har lagts för mycket krut på början och mitten av filmen.

Filmen har otroligt snyggt filmfoto. Speciellt när de är uppe på fjället och fångar denna mäktiga miljö. Det är en vacker film att se på i den meningen. Snygga naturbilder är det som drar upp betyget. Jag måste ge en eloge till Michael Fassbenders rollgestaltning av denne försupne och inpyrda man. Jag kan känna doften av en vodkamarinerad böckling.

Jag vill poängtera att betyget är en stark tvåa. Svd:s recensent hakade upp sig på att Harrison Ford hade en köttig näsa i Blade runner 2049. Den störde inte jag mig så mycket på. Däremot kunde jag inte sluta stirra på Val Kilmers hakparti i Snömannen. Det ser verkligen ut som ett resultat av för mycket missbrukande av botox och fillers. Han är ett vandrande varningsexempel. Hans glansdagar är över kan man milt sagt säga. Det ser ut som att de har vattenfyllt hans kinder och de hänger ner en bit under käken medan resten utav ansiktet är fast. Jag kom på vem han ser ut som. Den tecknade Karl-Alfred. Fram med spenaten nu blir det åka av…eller fast det blev det ju aldrig.

Betyg: 2 av 5

Vem är fienden?

Recension av Hidden

Jag har sett en skräckfilm/thriller. Det hör absolut inte till vanligheterna att jag ser en skräckfilm. Det är en genre jag brukar undvika. Filmen jag har sett heter Hidden som kom 2015. Den är regisserad av bröderna Matt och Ross Duffer. De har bland annat regisserat serien Stranger things.

20171015_172305I Hidden möter tittaren Ray, Alexander Skarsgård, en familjefar som gör allt för sin familj. Familjen har tvingats ner i underjorden för att överleva det farliga viruset. Ett virus som antingen dödade eller muterade människor till monster. Claire, Andrea Riseborough, och Ray gör allt för att skydda sin dotter Zoe, Emily Alyn Lind, som är livrädd för alla monster.

När maten börjar sina är familjen plötsligt utsatt för två hot. Ett ovan jord och ett under. Familjen måste ta sig vidare för att hitta mat på andra ställen, vilket är ett problem när monstren vaktar den enda vägen ut.

Hidden är en rätt tråkig film. Det är lätt att förutspå vad som kommer att ske i nästa scen och slutet var glasklart. Skådespelarna gör mediokra insatser för utom Emily Alyn Lind som var urusel. Det kanske egentligen inte är hennes fel utan regissörernas och manuset. Hon får agera på ett sådant vis som jag som tittare blir irriterad på. Båda föräldrarna säger åt henne att inte skrika när monstren går runt brunnslocket. Vad gör barnet? Skriker upprepade gånger. Jag förstår att det är ett sätt att höja spänningskänslan i filmen, men det blir platt fall. Det finns andra knep att ta till. Det är flera sådana incidenter som känns onödiga och bidrar till att sänka kvalitén på filmen.

Hidden känns som ett hafsigt arbete. De har skyndat sig igenom processen med filmen och det känns som att ingen hade kul på jobbet. Det som jag gillar med filmen är att det är en hel del återblickar. Det är schysst att de har jobbat med att inte få en rak berättelse, dock är det för många återblickar. Det blev lite för mycket av det goda helt enkelt.

Nu i efterhand när jag sett Hidden skulle jag vilja påstå att det är mer en thriller än en skräckfilm.

Hidden är väldigt lik 10 Cloverfield lane som är mycket bättre. Om du är ute efter att se en film med klaustrofobisk känsla skulle jag vilja råda dig att se 10 Cloverfield lane i stället, som antagligen hade en enorm budget i jämförelse med Hidden.

Betyg: 1 av 5

Är illusionerna sanna?

20171014_140447

Recension av Take shelter

I dag var det på gränsen till en gråtrist dag. Solen har gömt sig bakom alla vita moln och den försöker att lysa upp dagen, men det går inte. Vad kan passa bättre en dag som denna om inte en film som handlar om skumt väder? Jag har sett filmen Take shelter från 2011. Den är regisserad av Jeff Nichols. Han har även regisserat filmer som Mud, Midnight special och Loving.

I filmen Take shelter fruktar huvudpersonen Curits det värsta. Han drömmer ofta mardrömmar om hur hans familj på flera sätt utsätts för fara, bland annat hotas de av tornados. Han börjar bygga ett skyddsrum för att lunga sig själv. När han sedan börjar bete sig underligt och skrika rätt ut för faror som inte finns där börjar invånarna betrakta honom som galen. Han vill bara skydda sin familj. Har han rätt och det är alla andra som är galna?

Till en början satt jag som fastklistrad framför tv:n. Det är en film som konstant retar mitt sinne. Regissören Jeff Nichols försöker hela tiden att lura tittaren genom tvister och vinklar. Det är ett schysst sätt att bygga upp en film, tyvärr håller det inte hela vägen. Jag blev rätt uttråkad. Innan filmen var slut hade jag börjat diska och plockat undan lite. Det är inte ett klockrent betyg för en film. Take shelter har i snitt fått fyror och jag förstår inte hur de har resonerat. Det är en helt ok film att se, men det blir lite uttjatat koncept i filmen till slut.

Jag tycker ändå att den är sevärd. Det är bra skådespelare med i filmen och manuset är helt ok. Även bildberättandet och hantverket är schysst. Det är bara det att det blir för mycket upprepning och filmen är lite för lång för min smak.

Betyg: 3 av 5