Inget hinder är stort nog för att nå framgång

Recension av There will be blood

Det är dags för ett dvdtips. Jag har sett filmen There will be blood som kom ut redan 2008. Den är regisserad av Paul Thomas Andersson och han står även för manuset. Han har även regisserat filmer som Junun, Inherent vice och The master. Fortsätt läsa

När kristen står vid dörren är du redo att göra det som krävs?

Recension av Drottningen

Fredag och det betyder ”Bookface Friday”. Vill du se hur bilden blev kan du klicka på Instagram-ikonen. Återigen har jag kastat mig in i The Selection-serien som är skapad av Kiera Cass. Jag har läst Drottningen som är den femte och avslutande delen. Boken nådde de svenska hyllorna i år. Vill du läsa mina tankar om den andra böckerna i serien klicka på respektive titel, de står i rätt följd. Ceremonin, Eliten, Den utvalda och Kronprinsessan. Fortsätt läsa

Fartfyllt nostalgiäventyr i dystopisk framtid

Recension av Ready player one

I helgen var det dags att se på bio igen. Den här gången blev det filmen Ready player one. Ännu en mastodontfilm med speltema. Filmen är regisserad av Steven Spielberg som knappast behöver någon närmare presentation. 68 titlar har denna väletablerade regissör på sitt cv. Fortsätt läsa

Allt för att platsa in i samhället

Recension av The Incredibles

Snart är det dags för The Incredibles 2 att gå upp på biograferna runt om i världen. Jag kommer givetvis att se den, men jag var tvungen att titta om på den första filmen för jag kom inte ihåg vad den handlade om. Den är regisserad av Brad Bird och filmen kom 2004. På sitt cv har han filmer som Råttatouille, Mission: Impossible – Ghost protocol och Järnjätten. Fortsätt läsa

Storasyster ser dig – Vad gör du åt saken?

Collage

Teater. Tage Granit tog med oss på ett dystopiskt äventyr ända till 2084.

Recension av 2084

En av fördelarna med mitt jobb är att jag ibland under arbetstid får lyxen att titta på teater. Under den här veckan har vi erbjudit alla elever på högstadiet att se pjäsen 2084 av Tage Granit. Denna framtidspjäs har många likheter med romanen 1984 skriven av George Orwell.

I denna dystopiska framtidspjäs tilltalas alla med en sifferkombination. Mänskligheten har tagit många steg från sin vanliga natur och rört sig mer åt ett robotliknande tillstånd. Känslor är ett minne blott och hjärntvättning är en del av invånarnas vardag. Vi får följa Winston som jobbar med att skriva koder dagarna i ända. Han vet inte vad sina koder används till och han ifrågasätter inte sitt jobb, utan gör som han blir tillsagd. Hela hans värld vänds upp och ner när hans halvsyster Lea tar sig in i hans liv. Hon betraktas som rebell och hennes mål är att störta Storasyster och hennes välde. Alla har rätt till att veta sanningen?!

2084 är en interaktiv pjäs, vilket jag inte är van vid att titta på. För er som inte vet vad det betyder kan jag kort förklara att publiken är en del av pjäsen. Under pjäsens gång frågade skådespelarna flera gånger publiken hur berättelsen skulle utveckla sig. Det är ett annorlunda sätt att hålla publikens intresse vid liv. Det fungerade i det här fallet.

Båda skådespelarna var duktiga och trovärdiga i sina roller. Flera gånger under pjäsen tänkte jag detta skulle jag vilja se filmatiserat. Ulrika Lindberg och Daniel Dahlin fick bra kontakt med publiken. Extra underhållande blev det när Daniel klev ut i publikhavet och trängde sig in mellan två tjejer. Hans respons till att stå där var..Vad trångt det är jag får inte plats. Det satte en prägel på pjäsen som gjorde att den gick ifrån att vara dramatisk till lite komisk. Skådespelarna fångade publiken.

I skrivande stund ska jag erkänna att jag påbörjat min läsning av 1984. Den får bli en del i min Hyllvärmareutmaning för detta år. Det som är fantastiskt med kulturupplevelser är att de kan bidra eller inspirera till andra upplevelser. Teaterversionen var spännande och välgjord, vilket i sin tur inspirerade mig till att börja läsa boken. Det vill jag tacka Tage Granit för det. För er som har chansen att se pjäsen se den.

Betyg: 4 av 5

Galen gud hotar jorden

Recension av Justice League

Nu har jag sett den senaste superhjältefilmen. Den här gången var det dags för en sammandrabbning mellan några superhjältar och deras gemensamma fiende. Med andra ord var jag och såg Justice League. Den är regisserad av Zack Snyder. Han  har även regisserat filmer som Batman v Superman, Man of steel, Watchmen och Sucker punch.

20171117_210803Superman är död och världen men framför allt Metropolis sörjer hans bortgång. Människorna har tappat hoppet. Den onda och galna guden Steppenwolf ser sin chans att ta över jorden. Hans plan är att lägga jorden under mörkrets och rädslans hand. Batman inser sin begränsning och måste ha med fler superhjältar i hans team om han ska kunna rädda världen.

Håller detta hela vägen? Nej, det tycker jag inte. Jag irriterar mig på att Superman ser ut som en Ken-docka. Välkammat hår och inte en enda svettpärla i ansiktet trots att han slås mot en gud! Det känns lite löjligt. Jag fattar att detta är superhjältar och de klarar av vad som helst och det är orealistiskt redan i starten, men måste han se så perfekt ut hela tiden? Det fanns en scen där Batman visar sina blåmärken på ryggen och hans axel har också hoppat ur led. Här visas det tydligt att han inte har några som helst superkrafter. Det är också enda gången under filmen när det är någorlunda realistiskt.

Jag vill förföras av de häftiga stuntsen och snygga 3D animationen. Det är det som är det bästa med superhjältefilmer, skaparna kan dra på för det förväntas från publiken och vi gillar det. Levererade filmen allt detta? Nej,  det gjorde den inte. Hoppa över att se filmen i 3D. Jag tycker att det var lamt. Filmen är säker bättre i 2D, det skulle inte förvåna mig. Visst fanns det snygga stunts.  Bland annat när Wonder woman slogs. Det var många scener där man nästa ser att det byts bildruta för att det går så pass sakta i bildberättandet.

Skämten gick inte heller hem. De kändes magplacerade och tråkiga på något vis. The Flash, Ezra Miller, var den som stod för de flesta skämten. Han gjorde en svag insats i mina ögon. Jag tror allt detta i grund och botten beror på ett taskigt manus. Synd att det kastas bort på detta vis. Jag har alltid funderat över varför Marvel ligger hästlängder före DC comics. Min tes är att det beror på två saker: 1) Marvel har bättre superhjältar och 2) De har Stan Lee. Jag tror att Stans Lees kontrollbehov är till Marvels fördel. Filmerna blir alltid bättre rent tekniskt och med en bättre grundhistoria.

Justice League får ändå  en trea och det är på grund av Gal Gardot. Hon är den som bär hela filmen. Hon lyfter inte sina kollegor utan det är hon som lyser starkast med sina skådespelarkunskaper. Jag fattar inte varför de fixar till Ben Afflecks röst när han är Batman? Jag förstår att de ska få han att framstå som mer mystisk och farlig eller något i den stilen. Jag tycker mest han låter som att han är bajsnödig.

Zack Snyder är inte min favoritregissör och det kan vara en av anledningarna till att Justice League inte riktigt tar sig in i mitt hjärta som älskar superhjältefilmer.

Betyg: 3 av 5

Kampen om sin frihet

20171105_172227

Recension av The Handmaiden

I morgon är det dags för Bio Kontrast igen. Den här gången ska jag visa The Handmaiden som är regisserad av Chan-wook Park och den kom förra året. Han har 18 regissörsuppdrag på sitt cv.

Grevinnan Hideko hålls fången i sitt hem av hennes elaka morbror. Hans plan är att gifta sig med henne när hon blir tillräckligt gammal och därmed komma åt hela hennes förmögenhet. Hideko känner att hon blir mer och mer galen. Morbrodern har en förkärlek till bestraffningar av olika slag. En dag får hon en ny uppasserska, Sook-Hee. Deras arbetsrelation övergår till vänskap och vänskapen övergår till kärlek. Sook-Hee kommer på en plan som kan rädda de båda från helvetet.

The Handmaiden blev kritikerrosad när den kom. Jag kan till viss del hålla med. Det är en välgjord film och historien i sig är lite annorlunda. Jag är inte lika imponerad som kritikerna. Detta är inte det bästa som kommit från den asiatiska filmvärlden. Det finns en hel del andra filmer som är mycket bättre.

Detta är en film med många vändningar. Vissa är oväntade och vissa inte. Filmen är klassiskt uppbyggd med tre tydliga akter. Det indikeras till och med i filmen när den går in i en ny del eller akt.

Det är en konstant tryckande stämning i filmen. Dels känner tittaren av morbroderns diktatur och dels är det Hidekos rädsla. Det är lätt att som tittare sugas in i hennes känsloliv. Tittaren förstår hennes olika rädslor och panikkänsla. Större delen av filmen utspelar sig i huset och det gör att det blir tydligt att huset ska liknas vid ett fängelse.

Kommer jag att se den igen? Nej, detta var verkligen inte min typ av film. Den var för lång med tanke på all upprepning av samma scener. Historien i sig är helt ok och ganska spännande, men väldigt lätt att se igenom. Kärleken övervinner allt. Det vet de flesta när det gäller film. Vilket är synd att det är ett sådan klichéaktigt slut när asiatiska filmer brukar ha en tendens till att vara mer realistiska.

Betyg: 3 av 5

Jättereptil sätter skräck i Gotham

Recension av Batman Monster-reptilen

Som jag tidigare berättat älskar jag att läsa om superhjältar oavsett i vilken lässvårighet böckerna kommer i. Jag har också skrivit tidigare att jag gillar att läsa olika sorters texter. Det får mig att inse hur svårt det är att skriva en spännande historia med enkla och få ord. Detta är något som imponerar mig. Med detta sagt ska jag skriva några rader om en lättläst bok med Batman i huvudrollen. Denna gång heter äventyret Batman Monster-reptilen. Författaren är till boken är Katharine Turner och illustrationerna står Steve E Gordon för. Boken kom tidigare i år.

BatmanI Batman Monster-reptilen får Batman möta en minst sagt slemmig motståndare. En jättereptil sätter skräck i alla invånare i Gotham. Killer Croc kallar han sig för. Han fick en underlig hudsjukdom som gjorde att han förvandlades till en reptil. Skurken Croc lever i kloakerna under Gotham. Batman har Robin till sin hjälp för att fånga in skurken.

Jag tycker att Batman Monster-reptilen är lika spännande som de andra lättlästa böckerna som släppts om superhjältar den senaste tiden. Det är viktigt och bra att det satsas på bra och spännande barnböcker som lockar till läsning även för de som har det lite svårare med läsningen.

Illustrationerna i boken är lika snygga som i de andra böckerna och äventyret håller bra klass. Jag rekommenderar denna bok till alla som vill läsa något spännande med mycket action.

Betyg: 3 av 5

Wonder woman är här för att stanna

Recension av Wonder woman möter Circe

Jag blev superglad när jag såg att det hade kommit en del två i serien ”Wonder woman”. Detta äventyr heter Wonder woman möter Circe. Laurie S Sutton är författaren och Luciano Vecchio står för illustrationerna. Boken nådde hyllorna i augusti. Laurie S Sutton är känd i superhjältebranschen. Hon har bland annat jobbat för Marvel Comics och DC Comics.

20170926_185551I Wonder woman möter Circe får Diana reda på att trollkvinnan Circe har fått tag i tre bitar av Trippelbesten. Circe har en förmåga att kunna förvandla sina fiender till djur som hon kan styra. Vid sin sida har Circe ett jättemonster och det är upp till Diana att stoppa henne.

Jag är glad att Hegas fortsätter att ge ut superhjälteböcker på lätt svenska. Det finns många barn och vuxna som har svårigheter med sin läsning. Jag är säker på att de vill läsa spännande böcker och uppskattar nog superhjälteböckerna lika mycket som jag.

Illustrationerna är precis lika snygga i uppföljaren som i den första boken. Även i den här boken finns det en ordlista längst bak med de lite svårare orden.

Wonder woman är till för er alla som älskar superhjältar oavsett vilken nivå på läsningen du har. För detta är ännu ett spännande äventyr och jag hoppas på fler!

Betyg: 3 av 5